så nära men ändå så långt borta...

jag skulle ju lämna blod idag... har laddat hela dagen och peppat för att inte glömma av att jag inte är rädd längre... har även försökt förtränga att jag har en jäkligt kliig hals... lite hes också kanske, men om man inte låtsas om det så kan ju sånt gå över, tänkte jag...

Registrerade mig och svarade riktigt och ärligt på alla frågorna man ska svara på i datorn innan man får sitta ner, på frågan "Har du varit fullt frisk sedan en vecka tillbaka?" svarade jag "JA" och tänkte att det nog inte är någon förkylning, bara lite eftersviter från gårdagens pass då jag kanske skrek lite på deltagarna... dricka lite juice och vänta på sin tur... då trodde jag på riktigt att jag skulle svimma... iskalla händer utan minsta tillstymmelse till att bli varma... lite gamla skräckkänslor kom tillbaka liksom... var inte riktigt beredd på det faktiskt!

fick komma in, slå mig ner, eller rättare sagt klättra upp i stolen/britsen (galet sköna) och så tog hon, sjuksköterskan blodtryck... pratade lite och frågade sedan "du tycker inte att du verkar lite förkyld?!" "eh... nä?.. eller jo, kanske lite, men det är nog ingen fara! Eller?"... fast det är det tydligen... man kan tydligen bli riktigt kass om man lämnar blod med en infektion i kroppen... de tar ju en del immunförsvar från en så då blir man lite mer skör... dessutom var det inte helt hundra att ge det till någon annan... och då tyckte jag väl att det kändes onödigt... man vill ju inte smitta någon i onödan liksom... men jag bad henne ändå att sticka mig, så jag fick öva lite... så hon tog ett hb, i armen, och ta mig tusan va bra hb jag har, och nu tror jag knappast att jag är uttorkad heller!

Så nu vet jag återigen att jag inte är spruträdd, och jag får komma tillbaks och lämna när jag känner mig fullt frisk... låter ju vettigt egentligen... men lite snopet också..."Close but no cigar" som Bill Clinton sa... fast det var inte han som myntade det... men det kunde det ha varit!