Jag hade rätt!!! Det blev en fantastiskt trevlig kväll! C och jag har den förmågan att fixa till det så... sushi och snack, lite spontant besök på Le Pain och en kopp te i väntan på att det faktiskt var tid att se filmen... =)... och ja, vad ska man säga, jag håller nog med recensenterna... det bär mig nästan emot... men... i mina ögon så hade de rätt... också...
Jeanette Gentele skriver i SvD:
Det är en nästan omöjlig uppgift att göra film av en älskad roman. Men om någon borde vara rätt för uppgiften att göra film av just David Nicholls bästsäljare En dag, är det danska Lone Scherfig. Hon fick en förtjänt världsframgång med An education, byggd på Lynn Barbers memoar med manus av Nick Hornby. Denna gång har författaren själv även skrivit manus och varit för respektfull mot sig själv.Det blir mer redovisande än gestaltande.
Det är naturligtvis inte lätt att göra en sammanhängande film av tjugo nedslag under lika många år i två människors liv och deras lika långa som något osannolika vänskap. En vänskap som börjar den dagen Emma och Dexter går ut universitetet och fortsätter till 40-årsåldern. De är attraherade av varandra, men får aldrig tillfälle att ”göra det”, så de blir vänner istället. Anne Hathaways glasögon och röda näsa försvinner under åren – puder och linser? – medan Jim Sturgess får allt mörkare ringar under ögonen.
Men En dag är ju framförallt en utvecklingshistoria, en klass- och karaktärsberättelse. Emma är den osäkra arbetarflickan som skaffar sig självförtroende och av egen kraft tar sig fram mot det hägrande målet att bli författare medan Dexter, född med silversked, först blir framgångsrik men sedan alltmer avdankad och neddrogad programledare som sviker sig själv, sin familj och sina vänner. Men ingen av dem klarar sitt privatliv. Det är i deras olyckliga parförhållanden som den verkliga svärtan i berättelsen finns.
De första åren snabbspolas i sådan fart att det måste vara svårt för den som inte läst boken att följa med. Sedan sänks tempot men ger ändå inte tillräckligt utrymme åt fördjupning av Emmas och Dexters personer. Anne Hathaway är okej som Emma, medan Jim Sturgess Dexter förblir alltför konturlös även för att vara karaktärslös. Först på slutet bränner det till.
Man borde ha släppt troheten mot romanen och vågat ta ut svängarna, för en fin historia är det.
Det känns alltid lite trist att erkänna att det inte var riktigt så bra som man hade hoppats... att man saknar de där fördjupningarna som gör det hela till en berättelse, inte bara en redogörelse... det där man ser glimtar av men som man, när man fångat intresset rusar ifrån, ett helt år till och med, och man får försöka förstå vad som hänt där emellan...
Jag tror faktiskt denna boken hade gjort sig jättebra som tv-serie... för jag vill ha mer detaljer, mer känslor och finlir... fast gärna utan allt sorgligt... inte sedan Broarna i Madison County har jag hört så många snyftningar i en biasalong... fast det som förvånade mig mest var nog att jag själv inte grät alls!
Summan av kardemumman... se den, men förvänta dig inte en ny Pretty Woman!
Jeanette Gentele skriver i SvD:
Det är en nästan omöjlig uppgift att göra film av en älskad roman. Men om någon borde vara rätt för uppgiften att göra film av just David Nicholls bästsäljare En dag, är det danska Lone Scherfig. Hon fick en förtjänt världsframgång med An education, byggd på Lynn Barbers memoar med manus av Nick Hornby. Denna gång har författaren själv även skrivit manus och varit för respektfull mot sig själv.Det blir mer redovisande än gestaltande.
Det är naturligtvis inte lätt att göra en sammanhängande film av tjugo nedslag under lika många år i två människors liv och deras lika långa som något osannolika vänskap. En vänskap som börjar den dagen Emma och Dexter går ut universitetet och fortsätter till 40-årsåldern. De är attraherade av varandra, men får aldrig tillfälle att ”göra det”, så de blir vänner istället. Anne Hathaways glasögon och röda näsa försvinner under åren – puder och linser? – medan Jim Sturgess får allt mörkare ringar under ögonen.
Men En dag är ju framförallt en utvecklingshistoria, en klass- och karaktärsberättelse. Emma är den osäkra arbetarflickan som skaffar sig självförtroende och av egen kraft tar sig fram mot det hägrande målet att bli författare medan Dexter, född med silversked, först blir framgångsrik men sedan alltmer avdankad och neddrogad programledare som sviker sig själv, sin familj och sina vänner. Men ingen av dem klarar sitt privatliv. Det är i deras olyckliga parförhållanden som den verkliga svärtan i berättelsen finns.
De första åren snabbspolas i sådan fart att det måste vara svårt för den som inte läst boken att följa med. Sedan sänks tempot men ger ändå inte tillräckligt utrymme åt fördjupning av Emmas och Dexters personer. Anne Hathaway är okej som Emma, medan Jim Sturgess Dexter förblir alltför konturlös även för att vara karaktärslös. Först på slutet bränner det till.
Man borde ha släppt troheten mot romanen och vågat ta ut svängarna, för en fin historia är det.
Det känns alltid lite trist att erkänna att det inte var riktigt så bra som man hade hoppats... att man saknar de där fördjupningarna som gör det hela till en berättelse, inte bara en redogörelse... det där man ser glimtar av men som man, när man fångat intresset rusar ifrån, ett helt år till och med, och man får försöka förstå vad som hänt där emellan...
Jag tror faktiskt denna boken hade gjort sig jättebra som tv-serie... för jag vill ha mer detaljer, mer känslor och finlir... fast gärna utan allt sorgligt... inte sedan Broarna i Madison County har jag hört så många snyftningar i en biasalong... fast det som förvånade mig mest var nog att jag själv inte grät alls!
Summan av kardemumman... se den, men förvänta dig inte en ny Pretty Woman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
gillar vad du just läst?! lämna gärna en kommentar... jag skulle bli superjätteglad!
vet du inte hur man gör? Det är jättelätt... skriv din kommentar och sedan bara man väljer Namn/Webbadress i rulllisten nedan (ska det vara så många "L"???) skriver in sitt namn, om man har en webbadress kan man fylla i där också, annars lämnar man blankt... och tryck på "skicka kommentar" (ibland får man trycka några gånger för att det ska fungera) simsalabim så blir vi båda glada... iallafall om du skrivit något snällt... och det gör vi ju bara... det ska ju vara en trevlig och trivsam atmosfär här inne! TACK!!!