onsdag 22 november 2017

tiden rusar iväg och kvar sitter jag och är snorig och hängig!

Hela förra veckan bara försvann i något knasigt töcken av novembermörker och planering av killarnas ettårskalas... och när sedan väl planerandet var klart så infann sig, inte helt oväntat, förberedelserna för detsamma och sedan då såklart även kalaset... sedan blev jag sjuk... fast egentligen blev jag nog sjuk redan i slutklämmen på kalasförberedelserna, men jag valde att ignorera och skjuta på framtiden istället för att ta tjuren vid hornen... de där hornen, de fick jag ta tag i i söndags istället...

Men ja, jisses va tiden går, i måndags för ett år sedan idag var jag inte mamma... jag var tjock och armarna nådde knappt framför magen, kände mig som en StenaLine färja som tog sig fram i livet, och lite nervös... men mamma det var jag inte... igår hade jag varit mamma i ett år!!! Det är hissnande! Vart tusan tog tiden vägen? Vet att jag satt i februari och undrade om tiden aldrig skulle gå iofs, då när dagarna såg väldigt likadana ut och det varje dag var en kamp med en för stor vagn i ett för litet trapphus utan hiss och minsta motståndets lag fick mig att stanna inomhus. Men sedan rasslade det liksom bara till och helt plötsligt är de där små gossebarnen fortfarande små iofs, men vansinnigt mycket större än förra året!

Så ja, två ettåringar härjar numera runt hemma hos oss... två ettåringar och fyra tårtor senare... för ja, det blev dels kalas i lördags för familjen, men igår måste vi ju fira dem också såklart, och de där två de har ju fått dela på allt sen den dagen de dockade fast i livmoderväggen så jag tänker att tårta, det ska de ändå inte behöva dela på!

Vi startade födelsedagen med besök på BVC och läkarbesök, inklusive ettårskontroll och vaccination... eller det skulle blivit vaccination och ettårskontroll, men då de varit febriga och snoriga det sista så ville vår bvc-sköterska inte strula mer med deras immunförsvar som hon sa, så de där sprutorna de får de en annan gång. Så vägning, mätning och läkarkontroll som, om det vore så att man fick en ok-stämpel i baken efteråt hade gett dem just det. Så efter genomgången av deras kurvor förväntade jag mig att vi skulle köra ettårs kontrollen, som jag såklart googlat på och ja, övat lite med dem på sånt jag hört/läst är med... men när jag frågade om vi skulle köra igång med den så tittade både sköterskan och läkaren på mig ifrågasättande och menade på att det där hade de redan gjort, under tiden som de undersökte barnen... lite snopen blev jag, jag som hade fått dem att slå ihop två klossar med händerna och lyfta plupp-pusselbitar... så de kunde fått två ok-stämplar i baken på en och samma gång!

onsdag 1 november 2017

Trick or treat!

Igår körde vi halloweenfirande hemma med kusinerna, morbror och mormor och morfar. Det var nog mest tänkt att kusinerna skulle få komma och skrämmas och ropa "bus eller godis!" och sedan skulle vi äta gemensam tisdagmiddag, men jag fick såna snilleblixtar och hoppade på the train of thoughts som tuffade på i blixtens hastighet tillslut att det blev värsta spökvillan hemma hos oss! Eller ja, entrén iallafall... och en spökgirlang över matbordet.

Killarna skulle såklart ha varit utklädda men deras kostymer är fast i transporten någonstans... och sedan tänkte jag gjort små tigrar av dem, men då hittade jag bara tigerbyxorna. Mössorna är nerpackade någon annanstans... så sista alternativet blev Karlsson på taket. Snickarbyxor och en propeller på ryggen... propellrar gjorde jag av kartong och skulle sedan bara knyta fast den i ryggen på snickarbyxorna tänkte jag... men de där små barnen jag har hade vuxit ur sina snickarbyxor... så de fick vara sig själva tillslut iallafall... så typiskt!

Men entrén blev jag faktiskt rätt nöjd med... det är galet vad effektfullt det kan bli av en söndertrasad tyllgardin som skyddat broccoli och brysselkål mot kålfjärillar! Lägg till lite tygremsor från några bal- och brudklänningar jag sytt genom åren, stora grenar, lövhög och LED-ljus-ljus så är man typ hemma! Hade även tänkt köra med spökljud men hejdade mig då jag tänkte ett varv till... man vill ju inte skrämma barnen alltför mycket!

En jätterolig grej att pynta för ju! Jag har alltid varit lite skeptisk till det hela, men insåg igår att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig! Så nu åker "pyntet" ner i en "halloween-låda" redo att användas igen nästa år, men då med ännu mer effekter.


Hann tyvärr inte med att fotografera i mörkret då mina killar var gnälliga och klängiga och det lämnades inte riktigt utrymme för att avvika. Men enligt säkra källor var det rätt så läskigt... men som sagt, nu är grunden lagd, nästa år är det bara att öka!

tisdag 24 oktober 2017

Två steg fram, ett steg bak... ibland tre!

Kaoset hemma... alla flyttkartonger som står ouppackade lite överallt, ibland som barrikad för barnens klåfingrighet och totala avsaknad av överlevnadsinstinkt, ibland bara för att de råkade hamna där sist vi flyttade runt flyttlådor... som om namnet på sagda låda gör att man ibland måste flytta runt dem. Men nu har vi iallafall fått bort en hel billast med saker till tippen... eller vi och vi, Anders fick åkt till tippen/ÅVC i söndags, med fullpackat bagageutrymme av saker vi inte längre känner oss nödda att behålla. Så galet skönt!

Mitt i allt flyttande hit och dit av kartonger, rensande och sorterande så blir det ju mer kaos än innan. Känns lite som att man måste ta sig igenom det där kaoset för att kunna komma framåt faktiskt... i  helgen föll det på mina många lådor med tygstuvar... dels som jag bara samlat på mig genom åren för att jag tänker att jag ska göra något med just det, och dels sånt som blivit över när jag sytt en balklänning eller brudklänning på beställning till någon. Rester blandat med mönsterpapper, toiller osv... sånt rensade jag bland i... en sån där riktig surdeg som jag samlat på mig i över 17 år. Är långt ifrån färdig så nu är det om möjligt storartat kaos i vårt flyttlådsrum aka gästrum. Men prognosen är ljus!... eller ja, ljusare iallafall!


onsdag 11 oktober 2017

om att fylla år och faktiskt fira detsamma!

Ja, den där dagen på året jag annars försökt undvika infann sig iår också... men i år, istället för att max tillåta mina föräldrar och Anders att fira den där dagen då jag föddes för X antal år sedan ställde jag till med kalas för hela familjen. Så mycket roligare det var att fira sig när man blivit mamma (varför vet jag inte, kanske för att man förstår innebörden av själva födelsen bättre... what do I know?!) och framför allt så mycket roligare det är att ha hem folk när man har plats för dem! Vi dukade långbord i köket och fick dukat med finporslin och finglas. Så skoj att äntligen kunna använda allt det där man samlat på i glas och porslins-väg!

I fredags, på själva dag D, firade vi bara lite lätt med middag och tårta med mina föräldrar. I lördags var "alla" med, också med middag och tårta, men med lite mer vit duk och pompa och ståt, utan att vara överdrivet, tänker jag! Men oj va det är mycket att planera inför en sådan middag! Och jisses vad jag har varit iväg åt alla håll och kanter och handlat!! Tur man är mammaledig halvtid!

Men det känns bra också att ha kört ett genrep inför killarnas 1-års-kalas! Nu vet vi ju hur vi ska ställa bordet och att de två borden, med iläggsskiva och klossar funkar kalasbra till just kalas. Att vi dessutom fick bökat fram det bord som jag har haft i tanken till just vårt kök, som tills nu stått i långförvaring undanskuffat bakom, under, längst in i ett hörn, är ju superbra! Dessutom fick jag klätt om stolarna lite raskt i söndags, så nu är vi halvvägs till min idé om hur köket skulle komma att bli. Och jo, det är väldigt trevligt att ha kalas också, trevligt att bli firad och träffa familjen! Tusen tack för alla fina presenter och gratulationer!

I söndags höll vi mest på att duka undan, flytta stolar och bord, landa efter alla förberedelser och kalas. Barnen har fått lite större yta att röra sig på, så nu måste vi skaffa grind till trappan eftersom Wilhelm knäckt koden i hur man tar sig upp för den... hur gör de för att lista ut saker de aldrig gjort tidigare?! Just det där slår mig ganska ofta... hur kommer de på hur man kryper om de aldrig sett någon krypa tidigare? Att vi har så mycket förprogrammerat inom oss från födseln är något som slår en (hårt) var och varannan dag!

måndag 2 oktober 2017

Check- helg!

Åh, vilken bra helg vi haft! I fredags åkte jag raka vägen till Plantagen efter jobbet och köpte ett par äppelträd till vår äppellund. Man får liksom passa på när det är rea tänker jag, särskilt när man som vi planerar att ha en hel liten skog av äppelträd! Så det blev ett Aroma och ett Ingrid Marie som numera kamperar med vårt Alice och Astrakan som vi köpte i somras. Jag tror vi ska kunna få plats med totalt sju träd utan att det känns överdrivet och trångt, så nu är vi ju faktiskt mer än halvvägs!

Sedan åkte jag till systemet och fyllde på i både kunskap och flaskor. Fick hjälp av en mycket ivrig och kunnig kille som gav mig tips om en Zinfandel, Epicuro. Vi testade den till lite ost, kex och småplock i fredags och till vällagrad parmesan i lördags. Mycket gott!

Planen för helgen var just att få checkat av så mycket som möjligt på vår to-do-list, som verkar aldrig sinande. Och jodå, vi fick börjat slipa och måla våra hyllplan, planterat äppelträden, planterat lite höstgrupper till entrén, grävt lite för en utökad storlek på sommarängen, röjt i klädkammaren och i gästrummet samt att Anders fick gjort stordåd och röjt och sorterat ur inte mindre än fem flyttkartonger som stått på vinden i Majorna. Själv bakade jag kanelbullar och fyllde mamma och pappas frys... tror inte de blir arga för det!

Barnen har härjat runt och upptäckt världen tillsammans med Dolly, världens kanske mest tålmodiga hund. Hon ligger liksom bara där på golvet och låter dem komma nära, nog för att de inte vågar sig riktigt fram, men vilken hund som helst hade ju Wilhelm har börjat krypa ordentligt nu, han har ju, framtill igår "bara" ålat sig fram. Vilket har gått väldigt bra och väldigt fort, men igår så kröp han riktigt, och riktigt långt! I övrigt är det full fart på både någon form av språk, smidighet och framför allt trygghet i balans och finmotorik. Henry pekar på lite allt möjligt samtidigt som han säger "dä"... och så kör han runt med leksaksbilarna.

Wilhelm har ju alltid varit en gospropp, men nu har han även börjat ta tag runt ansiktet på en och liksom styr ens huvud för att pussas. Blöta, stora pussar är det, men världens goaste samtidigt! Det slår  mig rätt ofta nu den senaste tiden, att det är helt galet att jag, att vi, fick bli föräldrar till de där två knasbollarna, världen bästa ungar!