måndag 18 december 2017

Ja, med killarna går allt fort också!

De har ju nu nått den ringa åldern av 1år och en månad. Och det händer grejer hela tiden... verkligen hela tiden... Nästan sådär att jag inte har riktigt koll på vem som gör vad just nu. Kryper har de ju båda gjort ett bra tag. Och stått och gått med stöd. Numera ställer de sig utan att hålla i något! Och just när de hittat balansen för några sekunder så ser de så sabla nöjda ut att man bara vill äta upp dem!

Det leks en hel massa hemma också. Gärna med klossar och pusselbitar... eller rivs kanske man ska säga. Vi bygger upp små torn eller bygger ihop något figurpussel och de river det  hela. Speglar är spännande, böcker är fortsatt en favorit och nog för att jag är superpartisk, men de är väldigt duktiga på att bläddra!

Sedan är det inte så sällan som man märker att de faktiskt leker tillsammans, även om de på BVC sagt att de inte riktigt gör det än, men när de kryper runt och väntar in varandra, skrattar hysteriskt och man märker att de har roligt tillsammans så måste det väl ändå vara så att det de gör är att leka tillsammans?

Och pratas... mest "jajajajajajajajaaa", "dadadadadaaaa", "mmmmmmba" och "aaaaabooo" osv. men frågar man var lampan är så pekas det febrilt uppåt taket samtidigt som de säger "dä". Henry säger "'nka" om fåglar och han kan säga "kaka" ibland. Båda två kan säga både mamma och pappa, fast kanske inte alltid att de vet vad det betyder, "gtt" eller "go" säger de om något som de tycker är gott och ibland får man ett "ta" som jag tror ska vara "tack".  Henry säger även något svårtytt men alltid likadant om hundar, typ ljud för vovve som kan tänkas vara "vjevje". Och ja just det, kossan säger "bmmmuuu"!

Allt är intressant att stoppa i munnen och polarkaka med leverpastej är tokgott om du frågar prinsarna av Stenhålt. Likaså banan, i alla former! I övrigt försöker vi variera kosten så mycket det går, men havregrynsgröt med just banan till frukost och bebisgröt till kvällsmat är något av standard. Wilhelm gillar välling medan Henry fullkomligt slår bort flaskan och skriker om man försöker ge honom det.  Till middag brukar vi ge dem något vi lagat själva, så som linsgryta med pasta, köttfärssås med pasta, potatismos och fisk, potatismos och köttbullar/korv. Ärtpurè är en given favorit och Henry älskar att äta hela ärtor medan Wilhelm mest slänger sina på golvet.

Sedan igår, pga att läggningen på kvällen börjat tedera att blir lite mer segdragen än det superenkla vi vant oss vid, sover de bara en gång om dagen, så dagsrutinen är justerad något... vi testar och ser om det funkar för oss... tänk att så små saker blir så stora i ens vardag!

Och ja, nu inväntar vi julen, den första då de är någorlunda med på att det händer saker utöver det vanliga, vilket ska bli riktigt kul! Igår fick de åka pulka för första gången och medan Wilhelm mest tyckte det var ganska kul eller likgiltigt så var Henry inte alls med på noterna utan tyckte det hela var förskräckligt. Så de fina pulkabilderna jag hade fantiserat ihop i huvudet uteblev!

onsdag 6 december 2017

Det går så fort va!

Man skulle kunna tro att jag skulle berätta något om barnen nu, med den rubriken menar jag, men det ska jag inte, vad jag vet än iallafall... men jo, det gör det också, går fort alltså... men det var inte det jag syftade på i första hand, jag lovar!

Jag satte årets pepparkaksdeg i söndags... struntade tydligen fullständigt i den lilla detaljen med fint arrangemang kring någon form av adventsljusstake med mossa och siffror osv. Inte så att vi tillslut satt helt utan fyra ljus i någon form av arrangemang, men det var bara fyra ljus i en ljusstake för just fyra ljus... minsta möjliga ansträngning alltså... eller visst, det hade kunnat ansträngts mindre... genom att bara sätta i ett ljus i en ljusstake för fyra... hur som helst, tillbaka till pepparkaksdegen... dubbel sats som vanligt... vet inte riktigt när det ska finnas tid till att baka ut den... får kanske bli många tjocka pepparkakor i år... kryddade lite mer än vanligt... tog typ råge på vartenda mått! OCH så hittade jag Lingonpulver i skafferiet och smackade ner en matsked eller två av det också, tänkte att det ju är så gott med lingon i mjuk pepparkaka... vet inte om jag kanske skulle hållit mig till orågade mått iallafall, lingon känner man nog inte smaken av faktiskt!

Igår kväll fick jag chansen... fick och fick, jag tog chansen, att baka ut en liten del av degen. och ja, det var som vanligt en superbra deg degmässigt. Den fastnar inte direkt på underlaget, den är mjuk, smidig och följsam... precis så som man vill att en pepparkaksdeg ska vara alltså... och god, inte att förglömma! Och det är den, det har jag testat!

Men vad är det som går så sabla fort då? Ja, inte är det att baka ut iallafall, det tar ju sin lilla tid med att kavla tunt, stansa ut och lägga i ordning kakorna snyggt och prydligt på plåten... men att baka av... jädrar va fort det går! Första plåten blev riktigt bra, så där blev jag nog lite kaxig... andra plåten, med ekorrar som var superkrångliga att få upp på plåten utan att den stora svansen trillade av, blev lite mörk i kanterna... tredje plåten, med små enkla granar blev totalt nattsvart och vi fick vädra tvärdrag i hela huset för att få bort Lützendimman!! Efter det, med en något sargad kaxighet gick det bra igen...


måndag 4 december 2017

Han kom, och åkte lika fort och däremellan hade vi kräkfest...

Sam, min au pair unge för tjugo år sedan, har varit och hälsat på oss i drygt en vecka. Älskar att vi har den kontakten vi har, att han vill komma och hälsa på och hänga med oss!!! Allra mest älskar jag att allt är så naturligt och bara rakt upp och ner familj-känsla när han är här.

Så, storslagna planer för att fylla veckan med så mycket trivsamt som möjligt blandat med all vardag. Det började bra, vi körde traditionell fredagskväll med räkor, typiskt västkuskt. Lördagen spenderades hemmavid då vi egentligen skulle varit på kalas men eftersom vi inte ville smitta ner familjen som vi skulle till som väntar tillökning i dagarna så höll vi oss hemma, alla utom Anders.

På söndagen var det dop för finaste vännernas lille son, vi sladdade in med andan i halsen efter att ha letat parkering och Sam agerade fotograf. Småkillarna och Anders och jag höll oss i bakgrunden då det är SVÅRT för ettåringar att riktigt förstå att man ska vara stillsam och tyst under en gudstjänst! Mycket fint dop hur som helst, och jättetrevlig tillställning efteråt. Vi åkte hemåt mätta, nöjda och belåtna och rundade av söndagkvällen på bästa sätt.

Måndagen flöt på som sig bör, likaså tisdagen... iallafall till kvällen... då kräktes Henry... och ja, på den vägen är det kan man säga! Fast man säger ju samtidigt att hoppet är det sista som lämnar människan och då ingen av oss andra visat tecken på kräksjuka fram till onsdagkväll trodde vi att faran var över... det skulle vi aldrig ha gjort! Både Sam och jag blev sjuka på kvällen och sedan vaknade Anders och jag av att Wilhelm stod i sin vagga och kräktes på natten... fy fan!!!

Och ja, när vi alla, förutom Anders då, hade kräkts klart så var det ju bara att invänta normaltillstånd och aptit och sedan räkna ner de 48 timmarna som är brukligt att hålla sig i karantän... och där någonstans var det dags för Sam att åka hem... tydligen fick han med sig en smärre känsla av förkylning också, så ja, det var vad vi hade att bjuda på tydligen... förkylning, kräksjuka och räkor! Men han säger att han tänker komma tillbaka så som tur är verkar vi inte ha skrämt honom alltför mycket! Tror faktiskt det är småkillarna som drar mest, han verkade rätt förtjust i dem, snor och kräks till trots! och jodå, det var tydligt ömsesidigt!!!

När vi kom hem igår tyckte jag att huset var väldigt tomt... men det är också ett gott tecken, att man saknar honom menar jag!