när sagan blir sanning...

du vet den där fantastiska låten, den än mer fantastiska Lars Winnerbäck och söta Miss Li gjorde så galet populär 2008... Om du lämnar mig nu... det är trist när man inser att man är Lars... inte för att det är något fel i att vara Lars... men att fastna i sin ensamhet... det är ju inte direkt en bra grej för söndagsmysiga söndagskvällar... eller för något annat heller för den delen... skulle vara för sovmornar på söndagar isåfall... men det är ju bara en liten del i tillvaron...

jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu

jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu

jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Fast jag menar bara de sista två raderna faktiskt... i övrigt är jag rätt så glad över hur livet blev när det ändå var som det var och inte skulle bli som det skulle på något vis... några fjädrar i hatten behöver jag inte... inte fler iallafall... och någon som känner mig så väl som den där "du" det finns det nog ingen just nu... den insikten är lite sorglig... att man inte har någon som känner en så, så, SÅ väl... som man vill att bara en special someone ska göra... söndag... melankolin lägger sig som en dimma i hela lägenheten... men sånt är ju livet...