Åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort...

... kanske gör det mest ont att avståndet bara blir större och större också... och när insikten om just det slår en, då gör det ont... sabla ont... rakt i hjärtat... för att man lät sig komma nära en illusion... en hägring... ett luftslott som inte var mitt...men som jag gjorde till mitt... och oh ja, det var ett vackert slott... nästintill perfekt... perfektion är annars sällan något jag strävar efter men detta var häpnadsväckande, flabbergasting till och med!

Man säger  ofta till mig att jag är för kräsen... i många fall kanske man har rätt... i detta fallet kunde jag vara hur kräsen som helst och ändå infriades mina "krav"... ja, på de flesta av punkterna iallafall... en av de viktigaste för nu tokfailade  iofs, men livet förändras... vart jag än går... för mig och för andra... så tänkte jag lite, att det kunde förändras... lika väl som det förändrades för  min del, lika väl kan det ju förändras för någon annan... så måste det väl ändå vara?!

Fast man ska kanske inte leva på hoppet... samtidigt ska man ju inte tappa sugen... någonstans i alltihop blir man något av en åsna mellan två hötappar...