Korsning - vridning - korsning - vridning...

och där var jag fast i knyppelträsket... eller fast och fast, men jag tog faktiskt upp dynan nu ikväll sedan jag kom hem också och försökte förstå mig på var jag var, hur jag skulle komma vidare och ja, helt enkelt ro den här 130cm långa spetsen i land... det går med små, små steg... och jag blir lika förvånad varje gång jag skall sätta i en ny nål... en ny nål innebär att jag kommit ett yttepyttesteg på vägen... på 1,5cm går det 21 nålar ungefär... (i knyppelkretsar är det ingenting... i min värld är det massor)

Men det roligaste är att det känns som om det kommer tillbaks till mig, känslan från då, om då är när jag pluggade textil i Värnamo och jag satt på mitt rum i studentkorridoren och försökte tyda knypplingsbeskrivningen... och inte för att vara sådan, jag lyckades oftast förstå vad det var man skulle göra, löste att förstå varför det blev rätt och fel... känner att det finns hopp om det hela... och om inte annat så har jag ju grymt stöd i gruppen... de besitter en massa kunskap och är ljuvliga med att dela med sig av den om det behövs!

Ja, inte bara kunskapen faktiskt... B har lånat ut en knyppeldyna till mig (inget jag har själv faktiskt) och när hon sa att den varit hennes mammas, då fick jag nästan skrämselhicka... ska jag verkligen våga använda den? Och jo, det ska jag tydligen våga, å det bestämdaste ska jag det! "Den skall användas!" sa hon så bestämt hon bara kunde... och då ska du veta att hon har varit lärare... jag säger inte emot!

Så jag knypplar på... korsning - vridning - korsning - vridning...