... säga nej... nej... NEJ! Hela den är dagen har varit sådan, egentligen inga som helst behov av att säga nej, inga som helst tillfällen att göra det... men jag måste nog börja tänka om...
Oj, var kom det ifrån... en helt tom "skapa nytt inlägg"-sida och jag har ingen aning om vad jag ska skriva... tänkte först skrivit det... att jag inte vet vad jag ska skriva om... att inspirationen fattas mig... att det inte finns ord till ett inlägg just nu... men så är det inte... det stämmer inte... jag har massor med ord... massor med inlägg... men även jag har en privat sida, tro det eller ej... även jag har saker jag väljer att inte slänga ut i rymden...
Jag har känslor och tankar jag ältat och ältat, vridit och vänt på tills vrida och vända inte längre spelar någon roll... tills all rim och reson är som bortblåst av all analysering, alla funderingar och "tänk-om..."... tills ingenting längre återstår än att bara le och gilla läget... trycka på "gilla"-knappen åt det mest likeable som finns... le, gilla läget och vara den bästa versionen av sig själv, för det är den enda man orkar vara... det är den enda man har råd att vara... den enda versionen av sig själv man vågar vara... rädd att förlora något man aldrig egentligen haft...
En sak slog mig en dag... Som instruktör möter man väldigt många olika människor, olika människor med olika liv, olika människor med olika behov... jag har nyligen fått ett par kvinnliga deltagare med på mina pass som har "gått in i väggen"... de är utbrända och mår skit om man ska prata klarspråk... två helt fantastiska kvinnor som utåt visar glädje och styrka... hade de inte berättat det för mig så hade jag aldrig anat hur deras liv ser ut idag...
MEN, och detta skrämmer mig nästan. Det gjorde inte det till en början, skrämde mig alltså. Till en början kände jag att jag insåg att jag besatt en förmåga jag tidigare inte varit medveten om... det som jag slås av är att jag kan se deras mönster så tydligt, se små detaljer i deras sätt att prata och vara som gör att jag förstår varför de är där de är idag... och det som skrämmer mig är inte att jag förstår dem, utan att jag känner igen det... känner igen det från saker jag själv gör, sätt jag själv tänker på och agerar... och jag inser att jag måste börja lära mig att säga nej... till mig själv... för annars är jag snart en av dem!
Man kan inte göra allt på en och samma gång och vilja vara överallt samtidigt... det håller inte... ett tag kanske det håller, men det håller inte i längden... man kan inte kunna allt... kan inte gå alla kurser och hålla alla pass, hoppa på alla tåg... hur roligt det än är... för många bäckar små bildar snart en stor å och blir det tillräckligt strömt så är det ta mig tusan svårt att ro fan man en gång satte i den där båten i land...
Jag måste börja lära mig att säga NEJ... till mig själv! Sätta curfew på mig själv... ta i med hårdhandskarna och sätta ner foten... sluta vara ett sånt jäkla lättligg!!!
Hur har du det? Är du också en såndär typiskt "duktig flicka"? Eller är du som jag, en sån där som tycker att så himla mycket är så himla roligt och vill göra allt?!
Oj, var kom det ifrån... en helt tom "skapa nytt inlägg"-sida och jag har ingen aning om vad jag ska skriva... tänkte först skrivit det... att jag inte vet vad jag ska skriva om... att inspirationen fattas mig... att det inte finns ord till ett inlägg just nu... men så är det inte... det stämmer inte... jag har massor med ord... massor med inlägg... men även jag har en privat sida, tro det eller ej... även jag har saker jag väljer att inte slänga ut i rymden...
Jag har känslor och tankar jag ältat och ältat, vridit och vänt på tills vrida och vända inte längre spelar någon roll... tills all rim och reson är som bortblåst av all analysering, alla funderingar och "tänk-om..."... tills ingenting längre återstår än att bara le och gilla läget... trycka på "gilla"-knappen åt det mest likeable som finns... le, gilla läget och vara den bästa versionen av sig själv, för det är den enda man orkar vara... det är den enda man har råd att vara... den enda versionen av sig själv man vågar vara... rädd att förlora något man aldrig egentligen haft...
En sak slog mig en dag... Som instruktör möter man väldigt många olika människor, olika människor med olika liv, olika människor med olika behov... jag har nyligen fått ett par kvinnliga deltagare med på mina pass som har "gått in i väggen"... de är utbrända och mår skit om man ska prata klarspråk... två helt fantastiska kvinnor som utåt visar glädje och styrka... hade de inte berättat det för mig så hade jag aldrig anat hur deras liv ser ut idag...
MEN, och detta skrämmer mig nästan. Det gjorde inte det till en början, skrämde mig alltså. Till en början kände jag att jag insåg att jag besatt en förmåga jag tidigare inte varit medveten om... det som jag slås av är att jag kan se deras mönster så tydligt, se små detaljer i deras sätt att prata och vara som gör att jag förstår varför de är där de är idag... och det som skrämmer mig är inte att jag förstår dem, utan att jag känner igen det... känner igen det från saker jag själv gör, sätt jag själv tänker på och agerar... och jag inser att jag måste börja lära mig att säga nej... till mig själv... för annars är jag snart en av dem!
Man kan inte göra allt på en och samma gång och vilja vara överallt samtidigt... det håller inte... ett tag kanske det håller, men det håller inte i längden... man kan inte kunna allt... kan inte gå alla kurser och hålla alla pass, hoppa på alla tåg... hur roligt det än är... för många bäckar små bildar snart en stor å och blir det tillräckligt strömt så är det ta mig tusan svårt att ro fan man en gång satte i den där båten i land...
Jag måste börja lära mig att säga NEJ... till mig själv! Sätta curfew på mig själv... ta i med hårdhandskarna och sätta ner foten... sluta vara ett sånt jäkla lättligg!!!
Hur har du det? Är du också en såndär typiskt "duktig flicka"? Eller är du som jag, en sån där som tycker att så himla mycket är så himla roligt och vill göra allt?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
gillar vad du just läst?! lämna gärna en kommentar... jag skulle bli superjätteglad!
vet du inte hur man gör? Det är jättelätt... skriv din kommentar och sedan bara man väljer Namn/Webbadress i rulllisten nedan (ska det vara så många "L"???) skriver in sitt namn, om man har en webbadress kan man fylla i där också, annars lämnar man blankt... och tryck på "skicka kommentar" (ibland får man trycka några gånger för att det ska fungera) simsalabim så blir vi båda glada... iallafall om du skrivit något snällt... och det gör vi ju bara... det ska ju vara en trevlig och trivsam atmosfär här inne! TACK!!!