Drömmarnas tid...

Ja, onekligen... det känns som om det är det enda jag gör... drömmer om en framtid där allt känns mer som om man landat, kan gro och växa... för ett tag sedan hittade jag ett stort hus, ljust och luftigt med B&Bverksamhet som jag bara föll pladask för... men som singel så går man kanske inte och köper sig ett hus på ca.500m2... kanske inte... jag är för feg för att göra det iallafall... alldeles för rädd för att ta mig vatten över huvudet, simma på djupt vatten och riskera att helt plötsligt stå där och inse att jag inte bottnar, inte får luft och helt och hållet har trasslat in mig i sjögräset... rädd för att folk skall säga "vad va det jag sa?!" osv.

Många säger åt mig att "det är bara att ta klivet, chansa, satsa fullt ut!" men det är lätt att stå och säga det när det inte är ens egna pengar, tid och insats som skall chansas!... Vet att allt sådant sägs med största välmening, men är man bara en ensam liten lort så är det inte så jäkla smart alltid att lystra till devisen "friskt vågat - hälften vunnet!"... Just det innebär ju nämligen att man förlorar hälften också... och hälften av 3 miljoner är ju ganska mycket pengar...

Såg idag att budgivningen på det där huset är igång... det gör lite ont i hjärtat att stå bredvid och vilja en massa men inte kunna... att se ytterligare en dröm gå i kras... med musik... men jag försöker vara förnuftig... försöker tänka att det kommer fler tåg... försöker tänka att det ändå inte skulle gå att lösa rent tidsmässigt så länge jag är själv, jobbar 100%, kör en massa pass och ja, gör allt jag vill kunna göra... dygnet har ju fortfarande bara 24h... (höll på att skriva 34h... en freudiansk felsägning???) och i en affärsverksamhet tror jag inte det klassiska uttrycket "det som går att laga med silvertejp är inte trasigt" gäller...

Fan också! Varför kan det inte vara som jag vill? Varför kan inte mitt liv vara picture perfect??? Varför kan inte jag få stå bakom kameran??? Det undrar jag! Hur bilden skulle se ut? (tänker jag att du kanske undrar)... Jo, och det är knappt så jag vågar skriva det för då kanske jag jinxar det hela, men, here we go... Jag vill ha en glad, snäll, händig och musikalisk man som är redo att landa. Jag skulle vilja var i den där fasen i livet där vi tillsammans vågar ta klivet att växa, både i boende och som familj. Skaffa barn, hund, hus, combi (jo, jag vill fortfarande ha en mini, men clubman, combivarianten får det bli så att barnvagnen får plats)...

Jag är onekligen där, redo att ta det där klivet att växa åt alla möjliga håll och kanter... men jag vill inte göra det själv... vågar inte göra det själv... nog för att jag kan simma, men jag har faktiskt inte lust att simma ensam... vill ha någon att hålla i när åskan går, någon att stötta mig emot och någon att stötta. Någon att skratta med, busa med, vara allvarlig med och någon att bara krama... och att vi kunde vara med på den där jävla budgivningen som satt igång på det där huset jag vi vill ha... Hur jävla svårt ska det va liksom???!! "Alla andra lyckas ju!"... känner mig som en trilsk tonåring när jag skriver just det där, men i mitt perspektiv så känns det så...