att nå fram...

som instruktör är det mitt jobb att instruera säker och skadefri träning. Ibland har man deltagare med mer eller mindre bra kroppsuppfattning, det kan dessutom vara svårt att som deltagare följa övningarna första gången man är med. Nu får jag kanske egentligen inte skriva om ett speciellt tillfälle... och okej, jag behöver inte skriva om ett speciellt tillfälle... "ponera att" är ju ett väl beprövat knep!

så, ponera att jag har en deltagare med som gör en övning såpass galet att jag finner mig nödd att gå fram till henne/honom och korrigera, inte för att visa mig besserwissig utan för att personen i fråga inte ska dra på sig skador på axlar och rygg... Men mitt korrigerande tas inte riktigt emot på det sättet jag nog har förväntat mig att det skall göra... eller jo, då, förra gången kändes det som om det var okej och bra att jag sa till... idag verkade det ha landat lite och tagit nya former... man menade på att jag bara "flugit på" och skrikit "gör en planka!!" utan att förklara hur en planka skall se ut (något som folk som gått på mina pass vet att jag ALDRIG skulle göra, jag är galet, näst intill tråkigt noga med teknik och förklaringar på hur en övning skall genomföras)...

Hur som helst, jag fick lov att visa hur, vi gick igenom olika steg, olika riktlinjer, saker att tänka på och nivåer och deltagaren var nog inte helt hundra övertygad om att det skulle funka under passet sedan, i skarpt läge liksom... ska jag vara ärlig så var inte jag det heller, men då hade jag iallafall gett det en och två chanser till... så det var inte utan att jag fick bita ihop och hindra mig från att rusa fram och krama om henne/honom när plankan man presterar är så snygg och fin och kanske inte perfekt men, jo... DET är stunder av lycka för en instruktör som sätter god teknik väldigt högt på listan. Att nå fram och gå från skadligt läge till ett stärkande läge... det är ju ändå därför våra deltagare väljer att träna!

Och lite extra nöjd måste jag nog också säga att jag är över att ha förhindrat en annars rent felbelastande rörelse... jag visade hur en planska SKA se ut och sedan visade jag hur den hade utförts felaktigt och varför jag hade sagt till... och tror du inte att jag då får drag i ryggen??? Onödigt, men ytterligare ett kvitto på att det är viktigt att man är noggrann med tekniken!!! Kanske inte i alla lägen... men när det gäller viktig belastning, då är det bannemig A och O...

har jag sagt att jag älskar mitt instruktörsjobb??? ... och jodå, jag tog en kram sedan, efter passet!

Hur man utför en riktig planka?

Man börjar på knä och armbåge, med armbågarna RAKT under axeln, med sänkta axlar från öronen, ser till att man har en rak linje från knä till axel, suger in naveln till ryggraden och aktiverar bukmusklerna. Därifrån kan man sedan gå upp på tå, men fortfarande med en rak linje i kroppen (inga broar alltså, varken hängbroar eller andra) och framför allt armbåge rakt under axel.

Och hade det inte varit för att jag samtidigt skulle kolla hur bilden tog sig
så tycker jag nog att jag med fördel skulle backat bak med axlarna 1-2cm här...
så viktigt är det... låter kanske fånigt, men det är lika sant ändå!
(fånigheten kan jag leva med, att visa felaktig teknik så deltagare
riskerar att skada sig känns värre!)

Man kan även gå upp på händerna, då gäller fortfarande armbåge rakt under axel och handled rakt under armbågen... framför allt stannar man på den nivån man klarar av att hålla rätt teknik i...

jag har deltagare jag instruerar planka där knäna skall vara rakt under höften, handleden rakt under axeln, naveln till ryggraden och bara håll där... för en del är det jobbigt nog... (med bredare avstånd mellan händerna, men fortfarande i axelhöjd är detta även en suverän utgångspunkt för den som inte tror sig fixa en armhävning) Man måste komma ihåg att alla deltagare är där för sin egen skull, alla skall kunna vara med och alla måste få lov att starta från sin start.

Ibland upplever jag att man som instruktör tror att tuffast/jobbigast/hårdast pass är bäst... ibland upplever jag att deltagare tänker så också... jag tycker nog att de pass där flest deltagare efteråt känner sig nöjda med sin prestation är bäst... då har alla fått ut lite mer än vad de kanske själva trodde av det, nybörjare som elitmotionär...

Att skrika "öka!" "kom igen, hårdare!" och spela hög musik till deltagare som kör järnet för att de älskar att pressa sig är egentligen inte så svårt... att få med sig dem som inte tror att de kan, det är svårare... att få dem att kliva över tröskeln och besegra sig själva, det kan vara trixigt... men galet kul när man lyckas!!! och jodå, peppet och gapet på deltagare som kör som galärslavar, det har sin tjusning det också... det ska jag inte sticka under stol med! (man har ju små horn i pannan, helt klart!)