att komma framåt, från det där paffa...

...såg att någon hade letat på google på att böja tommast... och kommit hit... tror faktiskt inte man kan böja tom, om något är tomt så kan det väl inte bli mer än så? framför allt hoppas jag inte att man använder mig som riktlinje för svenska språkets korrekthet... det vore nog dumt... men jag måste säga att det var lite passande att man hade sökt och kommit hit, till det inlägget just idag...

du vet ju själv hur det kan vara, man skriver en jäkla massa och glömmer av... detta inlägget hade jag glömt av lite grann, men det passar så galet bra. Mest passar det galet bra för att jag märker framstegen när jag läser det jag själv har skrivit... jag märker att jag, även när det känns tungt, tomt, ensamt och utan direkta framtidsutsikter, iallafall mår så mycket bättre än vad jag gjorde för bara några veckor sedan... det är så galet skönt!

Läste igår en text för mamma som jag har skrev i slutet på mars, men som jag inte kommer att publicera... dels för att den nu är inaktuell, dels för att den är för avslöjande om människor som gjort mig illa och det vore inte snällt mot deras anhöriga och vänner som kanske läser här. Vissa texter är väldigt bra att skriva och bara låta ligga... det blir lite som terapi ju, att bara man får det ur sig och kan läsa sina egna ord så har man bearbetat lite... jag grät igår när jag läste den texten högt... dels för att det gör ont, det kommer jag inte ifrån... men mest för att jag kommit så många steg framåt, från det som grämde mig då och att påminnas om hur ont det faktiskt gjorde gör också ont... samtidigt som lättnaden är enorm...

Det jag däremot tänker delge dig är slutet på texten... den där någon inte är inblandad förutom jag själv... såhär skrev jag i slutet på mars...

Själv behöver jag ett stort jävla lycka till för att gå vidare, orka släppa taget om ilska och sorg… för att våga låta någon annan komma nära… så nära att man riskerar att bli lika sårad som nu… att man kommer att våga diskutera ett eventuellt framtida bröllop med någon när sist man gjorde det så blev man dumpad ett par timmar senare…

i de jobbiga ögonblicken funderar man ju starkt på om man någonsin kommer att bli människa igen… i de ljusa vågar man hoppas på att det kommer att gå vägen… någon gång… att man någon gång ska komma tillbaka, våga lita på livet…

Jag är fullt medveten om att jag fokuserar åt fel håll, att jag borde radera alla spår av den tiden… men den tiden va den bästa i mitt vuxna liv… jobbig ibland, ganska ofta… men samtidigt den mest rofyllda… där jag kände att jag hade landat och såg en framtid… inte problemfri och inte utan moln på himlen… men jag såg en himmel… en framtid… vågade planera och drivas framåt… nu när jag får frågan om hur jag tänkt mig framöver är allt bara grått… framtid??? Undrar själen och vet inte riktigt hur den ska hantera frågan…

och det är med stor glädje jag idag kan skriva att jag kommit en bra bit på vägen, från den där gråa massan... det finns hopp mina vänner... som den benlösa grodan sa!

a small step for mankind - a gigant leap for Nina!!!