i eftermiddag är det begravning för min fina farfar... jag vet inte riktigt hur det kommer att gå... allt har gått så "lätt" hittills... jag har känt mig förvånandsvärt tillfreds med att han fick det så bra det bara gick att få det. Att han var redo, klar med detta livet och faktiskt inte ville mer. Jag har lyckats se det fina i allt det... men idag vet jag inte hur det blir... saknaden blir ju större ju längre tiden går... idag kommer det bli så definitivt det bara kan bli...
och jag hatar ordet avsked... tycker det är vidrigt, både som ord och som handling... jag tänker att man inte tar avsked... inte så länge de man mister finns i ens tankar och hjärta... där finns han alltid... tillsammans med alla andra jag saknar... älskade... alltid.
och jag hatar ordet avsked... tycker det är vidrigt, både som ord och som handling... jag tänker att man inte tar avsked... inte så länge de man mister finns i ens tankar och hjärta... där finns han alltid... tillsammans med alla andra jag saknar... älskade... alltid.
 |
| bilden är lånad |
Tänker på dig.♥
SvaraRaderaKram
Tack fina! ♥
Raderakram!
Min farfar gick bort i januari 2007 och han var också "färdig med livet", han var nöjd med det han hade åstadkommit och kände att han kunde gå nu. Saknaden har inte minskat med åren, snarare ändrat form. Men jag försöker tänka som han gjorde, just att han var nöjd med det som skedde. Han fick vara frisk, bo i sitt älskade Spanien ända till slutet.
SvaraRaderaBegravningen var sorglig men samtidigt glad. Alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn fick träffas under en hel helg och umgås och prata roliga minnen om vår härliga pappa, farfar, morfar, svärfar och gammelfarfar. Precis som han ville att det skulle vara!
Hoppas att begravningen gick bra!
Många kramar till dig!
Tack, det gjorde den.
RaderaMan kan liksom inte tänka annat än att det var för det bästa när någon är klar. Det där med att sorgen tar olika form, det stämmer ju så väl... i allt!
tack igen!
massa kramar!!!