Vi kom ut och sprang! Eller ja, sprang och sprang... joggade kanske det heter när det går så långsamt... men vi gjorde det! Och det kändes precis som för två år sedan när vi var rätt regelbundna besökare av löparspåret. Och nä, visst, det gick inte fort och vi sprang inte så långt, men vi gjorde det!!! Och såhär första gången på evigheter så tycker jag att det, själva görandet och känslan är det viktigaste... känslan av att man vill ge sig ut igen!
Dessutom var det ett tunt snötäcke över hela omgivningen ikväll... snö och någon minusgrad... perfekta springar-vädret om du frågar mig! Jag blir lite extra lycklig och lättfotad (på det där icke-lättliggs-akttiga viset) när det känns som om man springer i ett julkort! Riktigt julkortskänsla fick man iofs inte ikväll, men med lite fantasi så löser man det med... och framförallt så får man vara glad för det lilla!
Är lite överrumplad över att jag känner sån lycka för en liten löprunda just... jag som brukar avsky det där... kan det vara så att jag är en bit närmare att bli en sån där som inte kan leva utan ett par löprundor i veckan? Kan det vara så underbart att jag äntligen, vid den ringa ålder jag ändå befinner mig i, har börjat förstå tjusningen med att sätta en fot framför den andra i ett makligt tempo? Det vore, onekligen, en dröm som går i uppfyllelse! Dessutom hade det nog sparat mig en hel del dåligt-samvete-känslor eftersom jag får lite smått dåligt samvete varje gång jag ser någon som är ute och springer.
Igår, efter mitt pass stod jag i receptionsdelen på gymmet när löpargruppen kom in efter sitt pass... och även om jag kört spinning i 45 minuter, peppat skiten ur en fullknödd sal med deltagare och verkligen var svettig som jag vet inte vad, även då får jag lite dåligt samvete för att jag inte varit ute och sprungit! Lite knäppt, jag vet... kanske till och med mycket knäppt... jag tror det beror på att det är något jag inte behärskar, men som jag har en önskan om att behärska, en önskan om att tycka om att göra... och ja, idag hittade jag lite "tycka-om-känslor" när vi var ute och knatade fram där i skogen!
Dessutom var det ett tunt snötäcke över hela omgivningen ikväll... snö och någon minusgrad... perfekta springar-vädret om du frågar mig! Jag blir lite extra lycklig och lättfotad (på det där icke-lättliggs-akttiga viset) när det känns som om man springer i ett julkort! Riktigt julkortskänsla fick man iofs inte ikväll, men med lite fantasi så löser man det med... och framförallt så får man vara glad för det lilla!
Är lite överrumplad över att jag känner sån lycka för en liten löprunda just... jag som brukar avsky det där... kan det vara så att jag är en bit närmare att bli en sån där som inte kan leva utan ett par löprundor i veckan? Kan det vara så underbart att jag äntligen, vid den ringa ålder jag ändå befinner mig i, har börjat förstå tjusningen med att sätta en fot framför den andra i ett makligt tempo? Det vore, onekligen, en dröm som går i uppfyllelse! Dessutom hade det nog sparat mig en hel del dåligt-samvete-känslor eftersom jag får lite smått dåligt samvete varje gång jag ser någon som är ute och springer.
Igår, efter mitt pass stod jag i receptionsdelen på gymmet när löpargruppen kom in efter sitt pass... och även om jag kört spinning i 45 minuter, peppat skiten ur en fullknödd sal med deltagare och verkligen var svettig som jag vet inte vad, även då får jag lite dåligt samvete för att jag inte varit ute och sprungit! Lite knäppt, jag vet... kanske till och med mycket knäppt... jag tror det beror på att det är något jag inte behärskar, men som jag har en önskan om att behärska, en önskan om att tycka om att göra... och ja, idag hittade jag lite "tycka-om-känslor" när vi var ute och knatade fram där i skogen!
Härligt med löpning!
SvaraRaderaJust nu sätter en förkylning stopp för det här, men sen så.:)
Ja, det var riktigt gott! Jag brukar inte känna riktigt så. Se till att bli ordentligt frisk innan du ger dig ut i det kalla! Hur enerverande det än må vara... fast man kan ju promenera! =) krya på dig!
Radera