som en lavin...

känner jag hur orden kommer farandes... och med risk för att någon tycker att jag är otacksam och bitter så kan jag tydligen ändå inte hålla tand för tunga utan blir otroligt ärlig i hur allt känns... i hur allt blir så tydligt när man träffas sådär allihop, eller vilka som helst i vår ålder... för i vår ålder så har man antagligen familj, och har man inte det så ja, då är väl inte det för alla då! Fastän det är istort sett det enda man riktigt längtar efter... ja, det, botemedel mot hemska sjukdomar och fred på jorden...

det är inte meningen att vara otacksam, tvärt om är jag otroligt tacksam över de fina fina vänner jag har... bitterfittigheten (förlåt) är det kanske si och så med... jag är det ibland, en smula sur över hur fan det kunde bli såhär... jag har liksom aldrig gjort någon något ont med flit vad jag vet... som både är käck och oftast trivsam... karmakontot borde inte vara på minus direkt... men ändå så agerar livet som om det vore så... jag lämnar för fan blod till och med... och då har jag ändå lidit av ganska stark sprutfobi! Fick man inga cred för det???

hur som helst... det har varit en jättetrevlig kväll, i goda vänners lag... många skratt, god mat (den där F är fantastisk på just matlagning måste jag säga!), några tårar och väldigt söta och lika trötta bebisar. Hur mysigt som helst helt enkelt! Tusen tack för att ni finns mina vänner, och än mera tack för att jag får kalla er vid just det "mina vänner"... förlåt om jag grusar med att säga hur saker och ting känns, på riktigt, och inte riktigt håller skenet uppe så som man kanske ska... fast då är det väl kanske inte så mycket vänskap heller... om man inte kan det, menar jag... så tack också för att vi har en sådan vänskap som hanterar olikheter och lavinartade känslor... it takes two to tango... jag för inte bra alls! Och jag är inte så taktfast heller... men jag uppskattar det!

Älskar er! All the way to the moon and back!