Det slog mig idag, när jag stod och pratade med min chef på en av Sportlife-anläggningarna att hela grejen att jag blev instruktör osv. har betytt så vansinnigt mycket för mig som person... kan inte ens föreställa mig hur jag hade varit idag om jag inte hade tackat ja till att gå den där utbildningen för drygt fyra år sedan som Kristin tjatade på mig, och som jag tackade nej till ett par gånger först... vilken jäkla tur att jag gav mig!
För om jag inte hade tagit den där tjuren vid hornen då så hade jag ju inte haft allt skoj jag har idag... och DET hade jag ju inte velat missa! Alla möten med goa deltagare, skojsiga incidenter... knäppa saker man sagt och framför allt alla endorfincocktails man fyllt kroppen med...
Om jag inte hade gått och blivit instruktör så gissar jag att jag hade slutat träna... att jag hade varit den soffpotatis jag innerst inne är... att jag varit lite mer blyg och fortfarande hade avskytt att stå inför folk och prata... Nu står jag gladeligen inför folk och pratar, sjunger osv. the more the merrier... är liksom mitt signum... till vissas fasa... andras glädje... det är olika det där!
Om jag inte hade blivit instruktör hade jag inte heller lärt känna så många underbara människor... och fått så många fina vänner i mina deltagare... för ja, många av de relationerna jag anser vara väldigt viktiga för mig kommer från mina pass... och mina kollegor på Sportlife...
så, som sagt... tänk om Kristin inte hade varit så trägen den där tisdagen i augusti för fyra år sedan... då hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut... det är tur att man ibland låter sig övertalas... att man inte alltid känner att man måste stå på sig...
För om jag inte hade tagit den där tjuren vid hornen då så hade jag ju inte haft allt skoj jag har idag... och DET hade jag ju inte velat missa! Alla möten med goa deltagare, skojsiga incidenter... knäppa saker man sagt och framför allt alla endorfincocktails man fyllt kroppen med...
Om jag inte hade gått och blivit instruktör så gissar jag att jag hade slutat träna... att jag hade varit den soffpotatis jag innerst inne är... att jag varit lite mer blyg och fortfarande hade avskytt att stå inför folk och prata... Nu står jag gladeligen inför folk och pratar, sjunger osv. the more the merrier... är liksom mitt signum... till vissas fasa... andras glädje... det är olika det där!
Om jag inte hade blivit instruktör hade jag inte heller lärt känna så många underbara människor... och fått så många fina vänner i mina deltagare... för ja, många av de relationerna jag anser vara väldigt viktiga för mig kommer från mina pass... och mina kollegor på Sportlife...
så, som sagt... tänk om Kristin inte hade varit så trägen den där tisdagen i augusti för fyra år sedan... då hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut... det är tur att man ibland låter sig övertalas... att man inte alltid känner att man måste stå på sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
gillar vad du just läst?! lämna gärna en kommentar... jag skulle bli superjätteglad!
vet du inte hur man gör? Det är jättelätt... skriv din kommentar och sedan bara man väljer Namn/Webbadress i rulllisten nedan (ska det vara så många "L"???) skriver in sitt namn, om man har en webbadress kan man fylla i där också, annars lämnar man blankt... och tryck på "skicka kommentar" (ibland får man trycka några gånger för att det ska fungera) simsalabim så blir vi båda glada... iallafall om du skrivit något snällt... och det gör vi ju bara... det ska ju vara en trevlig och trivsam atmosfär här inne! TACK!!!