Det är ett par jag måste be om ursäkt...

efter gårdagens och nattens bröllop... några jag känner att jag utnyttjade lite väl över gränsen... några som fick utstå spott och spe... hårda ord och gliringar, helt utan anledning... helt oprovocerat... ett par som stod ut trots alla påtryckningar, alla prövningar och utmaningar, som stod pall det hårda trycket och som vägrade att ge sig... som till och med presterade lite extra ända in i det sista...

Så, mina älskade fötter, förlåt för allt jag utsatt er för, förlåt för allt ni fick genomlida igår, alla danssteg, allt mingel och alla stunder av, vad kanske kunde verka som, planlöst skuttande... i väldigt höga klackar... förlåt... kan inte säga att det aldrig kommer att hända igen... det kommer att hända igen... ni vet, likaväl som jag, att ni gillar de där skorna... att det är roligt att få visa upp sig i lite klack och kvinnlig fägring... men för nu så är det bekväma skor som gäller ett tag framöver... det lovar jag! Jag älskar er! Tack för att ni finns!

Dagen till ära på sammetskudde... ja, vad gör man
inte för att försonas igen?!

Idag får jag sona, milt sagt... varje steg gör ont. Varje liten rörelse känns... men det var så värt det... och det kommer att hända igen... helt klart...bara jag kan börja gå normalt igen och glömmer hur det känns idag, dagen efter kvällen före...