Man kan ju bli mätt!

Åkte hem från gymmet, glad, endorfinstinn och mätt på en proteindring (Bluebanana-split kallar jag den.... mycket god, blåbär, mjölk ½ banan och proteinpulver med vaniljsmak... mums!)... svängde vägen om Maxi och handlade, gjorde en Marilyn Monroe på parkeringen (klänningen blåste upp sådär klassiskt, tur man hade rekorderliga trosor på sig under) men det gjorde inte så mycket, glädjen i hela kroppen vann liksom över alla andra känslor!

När jag kom hem var det bara att dunka ner i soffan och softa, efter att tvättstugan fått ett besök och träningsväskan var uppackad... och då någonstans, när jag just hade liksom börjat fundera på om jag inte skulle ta och kolla på en film, så ringde telefonen... lillebror och hans tjej + två vänner till dem skulle till Il trullo (italiensk restaurang i Kungälv som har görgo mat och ännu godare pizzor) och frågade om jag ville följa med... det ville jag ju så klart!

Ett glas rosé och en pizza Bianca (utan tomatsås, med färska tomater, ost, prosciutto, ruccola och hyvlad parmesan...) så gott!!!

Och då är det faktiskt ganska förargligt att man bara orkar äta en tredjedel på sin pizza... det var jättegott, men jag fick liksom kämpa för att få i mig den... såg ju fruktansvärt fånigt ut när servitören kom och skulle duka av... alla andra hade ätit upp sitt och jag hade knaprat lite på ena hörnet, typ... undrar om endorfiner kan göra en mätt... isåfall skyller jag på dem!

NU blir det film!