jaha, då sitter jag här igen...

tårarna trillar ner för kinden... det är OS-invigning och en massa gamla gubbar håller tal... och jag grinar... tycker det är vackert... blir rörd av alla fina tal, alla applåder och fina tankar som uttrycks så väl... av alla glada människor och förväntningar... Det är lite av en tradition att man kollar på invigningen till OS tycker jag... och ja, tydligen lite en tradition att man gråter också...

Blev så glad över att U2s Where the streets have no name spelades när Sverige tågade in... vansinnigt snyggt! Och jodå, jag grät en skvätt även när de sjöng "God save the queeen", jag fäller en tår när de spelar den olympiska hymnen och hissar flaggan... fortsätter att gråta när de tänder elden...

där slutar sedan mitt engagemang i OS... jag tycker det är vansinnigt tråkigt att titta på när andra idrottar... tycker det är vansinnigt tråkigt att idrotta själv också (jo, jag vet, jag är instruktör... men jag gillar inte själva idrottandet, jag gillar att instruera, att prata i headset, att få folk att kämpa och ha roligt... det är skillnad)... fast jag kommer att sitta och kolla på medaljutdelningarna... och gråta... gråta över att de där människorna har nått sina högt uppsatta mål... det är vackert, inspirerande och fantastiskt i sig!

Så ja, där var OS över för min del för denna gången! En helt fantastiskt vacker invigning om du frågar mig... Well done! Well done!!

Are you impressed??? I'm impressed!