Är det värt det?

En mycket klok bloggerska, Suzan, skrev idag ett inlägg som berörde mig på en massa olika plan... dels kanske för att hon klarar av att leva så som jag hade tänkt att göra just nu, målinriktat och fokuserat... dels för att hon tog upp just det ämnet jag faller vid varje gång, på många områden...

och visst, det låter käckt, Det enda sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den!!! Men det är ju lika mycket floskel och varmluft som Carpe Diem eller någon annan sån där sägning som säger allt och ingenting... vilket får mig osökt att tänka på en låt med Markoolio och Linda Bentzing...

Så jag håller helt och fullt med Suzan, det är bättre att bita ihop, vara starkare än så och övervinna dem, en efter en... hade jag levt som jag lär hade jag dessutom varit grymt nöjd!

Igår hade jag en tanke, att precis som Suzan, börja skriva kostdagboks inlägg... igår kändes som en dag jag tyckte var bra att börja göra... och jo, ja visst, det var det... tills jag kom hem och möttes av den sötaste bröllopsinbjudan jag någonsin fått... en ask med praliner... det låg ett kort i också, som det stod "att lägga i handväskan eller kavajen" på... jag hoppas inte det syftade på pralinerna... för isåfall har vi ett problem... ooops!

Så ja, det gick sådär med den "nu tar vi nya tag och äter som planerat-dagen"... eller det gick ju ganska bra i övrigt, men jag vill inte skriva om det... så ja, nu skrev jag om det ändå... det går bra det här! Men men, trägen vinner, vilken dag som helst ska jag börja köra sådär målinriktat igen, inspirerad av Suzan och alla andra som verkar klara det där... kan andra så kan jag... det varmluftsmottot har jag levt efter ett tag... fan ta't om det inte funkar nu också!

Fick ett mail från World of shape idag... kan ju inte annat än erkänna att jag funderat på det... samtidigt så vet jag att jag har så mycket kunskap om det där med träning och kost själv att jag borde klara av det på egen hand... det är ju ändå så det blir, att det bara är jag som måste klara av det... tyvärr funkar det ju inte att någon annan klarar av det ÅT mig... vad som skall klaras av är alltså att komma i form... bli av med de där onödigt stora låren, den onödigt stora baken och ja, allt som är onödigt stort helt enkelt... stort för att vara på en minininis som jag alltså!

Ett av mina första steg mot att skärpa mig, igen, är att anamma frågan varje gång jag ställs inför en frestelse... Är det värt det? känner jag mig själv rätt just nu så kan det hända att jag tycker det... så förlängningen av frågan måste vara att den får ett autosvar "NEJ!!!"... nu kör vi!... imorgon!