som en uppkastning...

... kanske inte känns helt rätt att skriva så i Vinterkräksjukans högsäsong... kanske inte helt smakligt, eller politiskt korrekt faktiskt... men jag kan inte låta bli... det gäller ju att fånga din uppmärksamhet också... jag  fick min fångad igår kväll... var inne och kikade på statistiksidan och såg att någon varit inne och läst en massa gamla inlägg hos mig... skrivna för ett år sedan...

och jag vet att jag faktiskt mår bäst i att inte själv gå tillbaks dit och läsa... att jag kanske inte ska söka mig till den dystra tiden i mitt liv som var då... men du vet ju hur det är... man grottar gärna... så även jag... går tillbaks och läser och förfäras... nästan förundras också faktiskt... över hur jävla illa det kändes... hur jävla liten jag var... och hur stor del av livet det tog i anspråk... på ett sätt är jag glad över att jag skrev ner allt så detaljerat, hur det kändes och hur tankarna gick...

ibland slås jag av hur mycket mer sting det var i texten då... hur mycket mer jag hade som måste bli skrivet... kanske inte till allas stora glädje... tro mig, den stora glädjen fanns inte hos mig heller... idag får du nöja dig att läsa om ett brodyr som sakta men säkert tar form... om cykelpass som ger endorfiner och glädje...  och en och annan trött måndag.... eller torsdag... eller ja, vilken dag det nu kan tänkas vara... trött känner jag mig allt som oftast... men det finns hopp om livet! När jag läser de gamla inläggen inser jag hur långt jag har kommit ifrån allt det där... vilket blir som en uppkastning det också, men på ett glatt sätt, lite som att åka karusell!