att våga ta klivet

(för dig som inte tycker att man ska skriva om sorgligheter i en blogg, som bara vill ha tjo och tjim, som håller med frasen "don't wash your dirty linen in public... du ska nog sluta läsa här... det är bara tidsödande och trist och kommer inte att ge dig så mycket... det kanske inte ger någon av er så mycket, men jag behövde få skriva detta, sätta på pränt och göra ett statement för att ta mig till nästa avsats...)

som kanske framgått mellan raderna, eller mitt i raderna, i klartext eller t.o.m skrivet dig rakt på näsan så blev jag lämnad i början av förra sommaren... eller på natten till midsommar faktiskt, om man ska vara petig... det har varit en sjuhelsikes period att ta sig igenom efter det... men med hjälp av vänner och folk i min närhet så har jag faktiskt överlevt... vet att många har det mycket värre, i jämförelse så har jag haft en picnic sen midsommar... men alla har vi våra skoskav och för mig så var det det värsta som kunde hända just då, att killen jag tänkt dela resten av livet med en natt berättar för mig, helt utan någon förvarning, att han har packat och flyttar hem till sin mamma så länge... väskan hade han redan flyttat dit, så han behövde inte ens ta sitt pick och pack utan gick bara... nog med det... midsommar är numera ingen högtid jag ser fram emot att fira som ni kanske förstår... förra årets midsommar "firades" med de bästaste av vänner och en jag som såg ut som Madonna på joggingtur (or I wish)... svarta joggingbyxor, svart munkjacka, svarta, stora solglasögon och keps... det va bara livvakterna som saknades! (fast de hade jag ju också, mina vänner som stöttade, höll upp, höll om, bäddade ner mig så jag fick vila, kramades, såg till att jag andades, andades för mig när jag glömde av och bara fanns till... Jag älskar er!)

Så nu till rubriken... hur gör man för att våga släppa taget om sorgen? Hur gör man för att våga gå vidare? Våga lite på någon? Våga bygga nya drömmar, planer och förhoppningar??? Hur gör man för att ens hjärta som någon slitit ur kroppen på en, kastat på marken och sedan stampat otaliga gånger på, ska fungera igen... våga fungera igen?? När är det nog? När har han fått tillräkligt mycket ork, kraft och energi???

För mig är det nästan en lika stor fråga (just nu) som "Vad är meningen med livet, universum och allting?" (ur "Liftarens guide till galaxen")... om man läst boken/böckerna så vet man att svaret är 42... har man inte läst dem så kan man lita på att det är så... jag har läst och blev mest förvirrad över alla konstiga namn man skulle hålla reda på...

en klok vän har sagt att man måste hela vägen ner i skräpet och toucha innan man kan ta sig upp igen... jag hoppas och tror faktiskt att jag va där kring jul... (jo, rätt gissar, det va ett trevligt gäng veckor också!!!) men man vet ju inte, ibland känns allt jättebra och så säger det bara *swosch*... eller *pang* eller ingenting men känslan är som en lavett, en handflata som viner över höger kind (vet inte hur det känns heller... men jag kan tänka mig) och man får svårt att andas, kläderna känns trånga, som om man verkligen gått upp de där sju kilona man trodde sig ha gått upp över natten när man ska kränga ner sig i de där marginellt för trånga jeansen... hjärtat strävar ut ifrån bröstkorgen... ögonen bränner bakom ögonlocken och allt känns tungt... då får man en sån chock på något vis och ändå någonstans i allt det där så känner, jag mig iallafall, ganska trygg och hemma... det är ju den känslan man vant sig att leva med, leva i, fungera utifrån det sista... vem fasen vet hur det känns att släppa taget ordentligt om den känslan nu!!! Är du galen människa??? vill man nästan skrika rakt ut vid blotta tanken... har jag aldrig tyckt det va någon bra idé att hoppa bungy jump så vill jag ju knappast kasta mig ut med en hårsnodd kring midjan heller liksom!!!

men som sagt, jag tror jag varit nere i botten, kravlat runt bland smutsen, dammet och kloakråttorna... jag tror jag är på väg uppåt, redo att släppa taget, bit för bit, kanske ta tillbaks en del, släppa den igen och hålla på så ett tag... vela lite kan man säga... inte riktigt bestämma destination än, flacka runt likt en affärsman utan GPS... japp, så gör jag, jag tar ett litet kliv, släpper lite grann, tar ett nytt tag om det jag kanske ändå ville behålla... känner om jag bottnar...

sorgen har ju på något vis blivit en vän, och det gör ont att mista vänner... alla vänner... vissa ska man nog göra sig av med dock, de som suger musten ur en, energitjuvarna som de så modernt kallas... de där som man ställer upp för i vått och torrt, men som faktiskt inte finns där alls när det blåser storm på ditt hav... nöden prövar vännen... sorgen har ju faktiskt funnits vid min sida hela tiden... kanske inte stöttat, men funnits, varit bekant och på så vis pålitlig... så det är inte så konstigt kanske att det känns lite olustigt att släppa taget... släppa taget om pålitligheten... men jag tror ändå det är dags... dags att öppna upp för nya möjligheter, rensa ut och skapa rum för ny luft... kanske bara en liten byrå där i själen än så länge, men iallafall börja där... besegrad är jag ju ändå, det är bara att erkänna...

Nästa gång lovar jag att vara lite mer uppåt-tjack! Nu när en del av själen fått rensats ut ska det ju faktiskt inte vara några som helst problem!!! Ut med det gamla - in med det nya! Nu kör vi... sa hon och hoppade upp på sin trehjuling och cyklade iväg bort mot horisonten... :-)