det är självklart fasters ögonsten jag pratar om... den lille krabaten jag knappt kan tänka på utan att det tåras i ögonen... jo, det är sant, så blödig är jag... det kommer att gå åt mycket Resorb/vätskeersättning den dagen, om nu den dagen kommer, jag själv blir mamma... för om det ska vara på detta viset, om det ska vara som så att jag tåras för brorsonens skull... hur kommer det då inte att bli för mina egna barn??? Vågar knappt tänka på det... så jag låter bli och tänker på den finaste jag vet istället...
det är konstigt liksom, att man redan då kunde känna så rätt! För inte sjutton har jag ändrat mig! Men nu var det för bedrövligt länge sen jag träffade honom, alldeles för länge sen jag fick titta in i hans stora, vackra, mörka ögon och knappt veta var jag skulle göra av all kärlek. All kärlek man kan känna för ett litet knytte som han... det är mycket kan jag be att få tala om... helt opropertionerligt mycket egentligen!
Ja, tänk att han som är så liten kan få en att känna så mycket kärlek. Den blir inte mindre när ens barn blir stora heller! Bara så att Du vet, mitt hjärta! <3<3<3 Kram Mamma
SvaraRaderaPLuttisnittprutt :D
SvaraRaderaBebisar är söta - 2-åringar är ROLIGA :) Och lite jobbiga :P
Jag vet... Känslan att få va världens lyckligaste faster. Sicken ära! Dom bästa vi har. Kan informera dig om att de blir ännu mer kärlek, lycka å stolthet ju äldre dom blir. Kram på oss fastrar emellan! //Oscars i Stenhålts faster
SvaraRadera