som det kan bli...

... eller som det blev... det är olika... inte blev det som jag hade trott iallafall... men det blev bättre! Galet mycket bättre faktiskt... jag är fortfarande på gårdagen... Håkan Hellström på Liseberg har ockuperat mitt huvud ganska länga, ganska mycket det sista faktiskt... fast jag har inte velat skriva om det... ifall jag inte skulle kunna gå eller komma in eller ngt liknande... ville liksom inte jinxa det... så de senaste dagarna har jag knappt vetat vad jag ska skriva om... nästan en oroväckande känsla faktiskt.

det hela började med att jag vacklade... skulle jag åka in och knö med allt småfolk? Orka åka in och riskera att inte ens komma in i parken... det var det scenariot jag hade i huvudet... KAOS... som då -94 när fotbollslandslaget kom hem från VM och skulle hyllas och jag hamnade i allas armhålor...

sedan insåg jag att jag skulle bli mycket besviken på mig själv om jag inte gjorde det... sitta hemma och veta att han spelar bara ett par mil därifrån, att man kunde varit där... nä, det utsätter jag mig inte för igen...och ska man så ska man... för att inte ta några risker att inte komma in tog jag ledigt halva dagen igår, gick efter lunch och åkte raka vägen in till stan... parkerade i fokushuset och när jag går över bron ser man hur kön ringlar sig från stora entrén och bort, förbi Rondo... BARA ungdomar... och där sätter jag mig faktiskt inte... så galet som jag kanske hade trott att det skulle vara var det inte så jag insåg att jag nog skulle komma in även om jag var på plats när parken öppnade, kl.15...

gick istället och hälsade på svägerskan och fasters ögonsten... mycket gos och mys... som jag hade längtat... och som han har vuxit och blivit stor och stadig! Hur go som helst såklart, och sötast i stan!!! Med den lilla smilgropen i kinden som han så frikostigt visar en hela tiden blir man ju inte annat än salig och en smula knäsvag!

halv fyra tror jag klockan var när jag traskade bort till Liseberg igen... jo, det är svårt att slita sig, helt klart! och inga som helt problem att komma in... jag hade nog håsat upp det en smula i eget huvud... en smula förresten... jag kan medge att det var lite mer än bara EN smula... ganska många mer... jag var supernervös att inte komma in, att de skulle vara fullt redan från start liksom... men där hade jag ju fel...

traskade runt på Liseberg ett par timmar tills lillebror kom och gjorde mig sällskap... gick en sväng i parken till... mötte grabbgänget vi bodde grannar med campingen i Borlänge på Peace&Love i somras... visste inte riktigt hur jag skulle förhandla mig till det hela så jag gjorde som man brukar i sådana situationer, gömde mig bakom lillebror och hoppas de inte såg mig! fegt, jag vet, men de gör dem varken till eller från om de träffade mig en kväll som den liksom... så inte nog med att jag fick erkänna att jag hade fel ett par gånger om gårdagen, jag skriver även i klartext att jag är feg... vilket jag kan tycka är lite modigt så här i efterhand, så det väger ju kanske upp det hela liksom! Våg som man är vill man ju ha balans i tillvaron liksom!

Sen ska man då hitta "sin plats" i publikhavet... en timma till spelning och vi ställer oss lite sådär vid sidan, ganska långt fram ändå... inser att där framme är det ju faktiskt också plats för oss... nu är vi tre, Micke, Malin som såg oss traska runt hängde på och jag... riktigt trevligt, jag gillar den där stunden innan en konsert, när förväntningarna trappas upp, man har hela härligheten framför sig och kan stå och lite småsnacka... samtidigt blir man ju lite smått trött på alla som ska längre fram, som knör och har sig... men det har vi ju redan ventilerat...

När kommer hon till konserten då? kanske du undrar nu... jo, jag vet, förlåt, det blir väldigt många ord om ingenting, eller resan dit kanske... men jag har ju inte kunnat skriva om detta tidigare... nu är det som att öppna fördämningarna... som att släppa lös odjuret... release the beast... förlåt... det är ju tur att man inte skriver ut sånt här... det hade ju gått åt en hel massa skrivarfärg liksom... fast det måste jag ju berätta nu då, min farfar skrev ut en hel massa inlägg till min farmor att läsa en dag för några månader sedan... för hon tycker inte om att läsa från skärmen... det tycker jag är för sött faktiskt... kärlek på riktigt liksom...

iallafall, nä, jag tänker inte skriva om konserten, inte idag... det väntar jag med tills min älskade bror skickat mig bilderna han tog med sin telefon... lika bra att låta honom göra det som når lite högre... och som inte hade telefonen i någon handväska med jackan nerknödd ovanpå... men det var fantastiskt, så mycket kan jag säga... och väl värt all väntan... det är han alltid... iallafall om du frågar mig... men det visste du nog redan...

vad fan hände där? kanske du tänker nu, nu när du fått svar på tal på din förra fråga du kanske hade menar jag... olagligt långt inlägg och så kommer hon inte till sak!!! jo, men så kan det bli... det skrev jag ju... hela inlägget heter ju det... jag tycker nog ändå att jag har varit ganska tydlig för en gång skull faktiskt... eller så va jag inte det alls...  förlåt!