världen är allt bra liten ändå!

... för mig började det hela en fredagkväll i mitten av februari... en idé om en blogg hade funnits ett tag, men inte modet att göra idén till verklighet... vad skulle jag skriva om liksom? men så med ett glas rödvin i handen och datorn i knät började jag med stapplande tangenttryckningar att utforma det som sedan skulle bli Minininis... min alldeles egna blogg... och med några urgulliga bloggerskor till hjälp så fick jag lite självförtroende och vågade fortsätta...

man länkar till de bloggarna man läser varje dag, kanske flera gånger om dagen till och med... och hittar nya bloggar att följa hos dem vars bloggar man läser ofta... skriver kommentarer och läser andra kommenterandes blogger i sin tur... världen vidgas... och så får man en dag en kommentar från en av sina läsare att man nog har bott väldigt nära varandra... att man är från samma håla liksom... fast en idag, marginell åldersskillnad gör att man då, på tiden då det begav sig inte hade koll alls... det visar sig till och med att man bott på var sin sida om samma sjö... så bloggvärlden man tyckte växte börjar helt plötsligt krympa på ett annat sätt än det växande sättet.

Idag passade det sig så bra att Mia var i mina trakter och hade tid att stanna kvar en stund på kvällen, så vi har faktiskt haft en bloggträff!! min allra första bloggträff faktiskt! Trivsamt som skam! Så roligt att träffa någon man haft kontakt med så länge ändå, men kunna kommunicera utanför inlägg och kommentarsfältet! Det blev en långpromenad i det lokala motionsområdet, Fontin, med minst lika många ord. Underbart! Som om man känner varandra fastän man inte riktigt gör det ändå... och medan vi går där och diskuterar och försöker hitta fler gemensamma nämnare så kommer vi fram till att vi varit kära i samma kille... eller ja, inte riktigt, men i ett par tvillingbröder... så det blir ändå så nära man kan komma utan att det är samma kille riktigt... fast inte samtidigt heller... men ändå... världen är bra liten!

Jag kunde nog inte föreställa mig då, den där fredagkvällen i februari, hur mycket den här bloggen skulle komma att betyda för mig... det har jag skrivit förr... men det tål att upprepas... dels så har den ju, helt klart, varit ett bollplank, en avfallskvarn och anslagstavla för mitt liv, min vardag och mående... men sedan har man ju också skapat ett litet nytt nätverk av nya bekantskaper och människor man bryr sig om. Det är mycket trivsamt måste jag säga!