när det självklara blev oklart....

Du har säkert stött på känslan... att veta hur det ligger till, eller iallafall ana att man är ganska säker på hur det ligger till... tron på framtiden börjar gro och man är sådär mitt i ett samspel som man tror sig vara välkommen att delta i... som man tror finns... lite som att ta ett frö, stoppa ner det i jorden, täcka och vattna... och sedan bara vänta... i detta fallet så hade det, ur mitt perspektiv, kommit upp något litet grönt... bara en liten liten prick, men jo, jag tycker nog att man kunde ana att det fanns där...

Just i det tillfället, i den stunden tycker jag, ur mitt perspektiv att det är sabla onödigt att komma på att man hade en hel kollonilott att ta hand om på annat håll...

rent metaforiskt alltså... det finns inga frön sådda, inga plantor som gror... iallafall inte i min trädgård... men om det skulle regna sten idag så skulle jag kunna vara en av dem... stenarna alltså...

"Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd
Det är så lätt att fantisera
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen
Men mycket vill ha mera
Och jag har kvar av sommarn om du behagar
Om du behagar komma hem från England
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist
Nej inte jag
Men dina ord ligger och gnager här dag efter dag"