att våga... eller inte...

jag brukar hävda å det grövsta att jag är en ganska så blyg tjej... visst, det händer att jag glömmer bort att jag är det... många tror nog att jag fiskar efter sympatier när jag säger så... och visst, jag kan förstå att man kanske tvivlar på att just den sidan hos mig skulle vara direkt övergripande storartad... men det är den... den fungerar litegran som talesättet att "man inte ser skogen för alla träd"... eller kanske inte på det viset heller, men det finns där, absolut.

Nä, inte när det kommer till att prata inför folk eller så, då är jag på gränsen till osmakligt ogenerad av mig... men när det kommer till att ta initiativ... jösses... jag blir som en nyss utslagen skogsviol... vad jag minns så har jag en gång, EN gång, tagit ett initiativ och frågat en kille om en dejt... jag skulle fylla elva år och jag var tokkär i en supersöt kille som var några år äldre än mig och knappt visste att jag existerade...

Jag minns att jag skickade ett brev till honom... ja på riktigt, ett brev, det var på den tiden man fick ett infall, skrev några söta rader med sin finaste handstil, pussade på brevet, stoppade det i ett kuvert, skrev adress och satte på ett frimärke... och allt detta INNAN man sprang ner till brevlådan och väntade på att brevbäraren skulle komma... (på landet gör man så, man sätter fast brevet med en klämma på insidan brevlådan och så tar brevbäraren det med sig när han lämnar posten)... ångrade man sig så hade man alltså ofta ganska lång tid att tänka över sitt beslut och kanske ändra sig... göra allting ogjort på något vis...

Jag ändrade mig inte utan skickade det där brevet, där jag hade skrivit och frågat om vi kunde ses vid sjön en viss dag, ett visst klockslag... och sedan fegade jag ur och cyklade inte dit...

Några år senare... ganska många år senare, träffades hans mamma och min mamma på en fest för den lokala idrottsföreningen... de hade då kommit att prata om sina barn och de fakto att jag hade varit så väldigt kär i hennes son... varpå hans mamma berättar att han hade åkt dit, till sjön den där dagen och sedan kommit hem strax efteråt eftersom jag inte var där... tydligen lite besviken över det hela eftersom han pratat om det med sin mamma... ibland är jag så dum...

Den killen är nämligen sådär söt att jag fortfarande, om jag möter honom i affären eller på stan, får hjärtklappning och rodnar... en sisådär 20+år senare...  men ja, ja, det är lätt att vara efterklok...

Nu, numera då skriver man några rader och trycker på "send"... inte riktigt lika välavvägt.. men nåväl... den där lilla detaljen att man kan göra ogjort existerar inte... även om man inte vill göra ogjort utan bara vill fega ur och bli räddad från andra hållet så går det liksom inte... för gjort är gjort och man får stå för att man tryckte på "send"...

fan va feg jag är... blyg och feg... ingen bra kombination, men antagligen ganska så vanlig...

så ja, jag är jätteblyg! Inte alltid, men när det gäller viktiga saker... blyga flickor får sällan kyssa vackra pojkar... så ja, känner man på sig att jag behöver bli kysst så får man vara så god och styra upp det hela... typ... eller nä, det behöver man inte göra... gemene man behöver inte känna så iallafall!