U2 - One
Så vacker... Minns det som igår när Fia och jag stod på planen på Ullevi 1 augusti 2009. Jag såg som vanligt ingenting men vi stod såpass nära att om jag visste var de befann sig på scenen eller den där cirkeln som gick runt scenen och liksom klättrade lite på Fia så såg jag dem, om så bara för de få sekunderna man orkar stå så på tippy toe... och ja, innan pinsamheten knackar en på axeln och gör sig påmind.
Kvällen innan hade vi sittplatser till samma konsert, och på ett ställe, alldeles i samma veva som Bishop Tutu pratade (inspelat) så hördes sedan de karaktäristiska slagen i introt till ONE... och vi grät och kramades, njöt av stunden och sådär "in the moment"!...var helt säker på att det skulle ske även denna kvällen... att den låten symboliserar så mycket som de står för liksom, så när den var ersatt med en annan låt fick jag nästan panik där bland alla armar, armbågar, ryggar och axlar (jo, det är så det är att stå i ett publikhav när man är kort... man hamnar i alla andras armhålor... en speciel upplevelse må jag säga!)... men sedan kom den... och som jag grät... jag gråter nästan nu, bara jag tänker på det...
Minns att Fia och jag kramade om varandra så hårt, så hårt och att jag lät bli att andas för ett tag... lättrörd? Nä, vadå, skulle jag?!
Så vacker... Minns det som igår när Fia och jag stod på planen på Ullevi 1 augusti 2009. Jag såg som vanligt ingenting men vi stod såpass nära att om jag visste var de befann sig på scenen eller den där cirkeln som gick runt scenen och liksom klättrade lite på Fia så såg jag dem, om så bara för de få sekunderna man orkar stå så på tippy toe... och ja, innan pinsamheten knackar en på axeln och gör sig påmind.
Kvällen innan hade vi sittplatser till samma konsert, och på ett ställe, alldeles i samma veva som Bishop Tutu pratade (inspelat) så hördes sedan de karaktäristiska slagen i introt till ONE... och vi grät och kramades, njöt av stunden och sådär "in the moment"!...var helt säker på att det skulle ske även denna kvällen... att den låten symboliserar så mycket som de står för liksom, så när den var ersatt med en annan låt fick jag nästan panik där bland alla armar, armbågar, ryggar och axlar (jo, det är så det är att stå i ett publikhav när man är kort... man hamnar i alla andras armhålor... en speciel upplevelse må jag säga!)... men sedan kom den... och som jag grät... jag gråter nästan nu, bara jag tänker på det...
Minns att Fia och jag kramade om varandra så hårt, så hårt och att jag lät bli att andas för ett tag... lättrörd? Nä, vadå, skulle jag?!
Alldeles underbart fantastiskt!!
SvaraRaderaEn av de bästa konserter, kanske tom DEN bästa..
Puss