Vem ska trösta Knyttet?

Ja så känns det ibland... i sagan om livet där jag fick vara Knyttet...  eller det ännu mera rädda, ensamma Skruttet... Tove Jansson, en hejare på att skriva så man vill börja gråta! Tror nästan vuxna tar till sig texterna mer än barn... jag gör det iallafall.... kanske är jag extra barnslig... strunt samma!

Skruttets visa

Jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll,
jag ville bli beskyddad av någon som är snäll,
nu hör jag mårran komma, nu tjuter hon igen...
Var finns min stora riddare, var finns min egen vän?
Horisonten är så lång,
havet sjunger sorgesång
jag ska skriva brev till dej,
du som inte känner mej,
skynda kom så fort det går!
Jag har vackert lockigt hår...

Har man inte läst/hört Vem ska trösta Knyttet så finns den att hitta om man googlar den... jättefin!! (hade tänkt klistra in den men den är ganska lång...)

När jag ändå är inne på barnvisor och sådär så måste jag ju även nämna påminna dig om Lotta på Bråkmakargatan. Filmen med bla. Claes Malmberg är ju ljuvlig! Lotta sjunger en sång när hon fixat sig sitt egna hushålle i tant Bergs förrådsvind, som är så fin och som jag brukar tänka på när jag går upp för trapporna till min lägenhet.

När jag kommer i mitt lilla hus,
då är jag ensam om natten.
Då tänder jag mitt lilla ljus,
då har jag ingen ann än katten.

Fast jag ju ingen katt, eller hus... men jag bor på en vind iallafall, eller det va en vind som någon för en herrans massa år sedan inredde, så står man och diskar hos mig bör man inte ha mer längd i benen än vad jag har!