minnen av en blåhårig dam

jag skrev ett inlägg igår, en fylla-i-lista som jag hittade när jag googlade runt lite... i den skulle man bland annat nämna namnet på sin musiklärare... min favorit bland dessa var en mycket tjusig dam med blått hår, Irene Blomqvist som vi hade på mellanstadiet... galet musikalisk, tjusig som få (alltid höga klackar) inspirerande och superdunderduktig... jag verkligen älskade henne, hon va den första som såg att jag inte kunde läsa noter, att jag spelade på gehör... då hade jag tagit pianolektioner i två år... tappat allt intresse för att spela piano och Irene fick mig att tycka att det va skoj igen. Sen flyttade hon tyvärr alldeles efter att jag hade börjat ta lektioner för henne, så min pianokarriär stannade vid Do Re Mi ur Sound of Music...

Irene spelade även klassisk musik för oss, Edvard Griegs Peer Gynt, och berättade sagan för oss så att vi skulle kunna ta det till oss. Det slutade med att jag gick hem och önskade mig skivan i julklapp... min första LPskiva blev den,  Peer Gynt. Jag va tio-elva år då.

det roliga med detta är att en bloggvän, Bom Sicka Bom  som förutom att vara galet snäll och trevlig och alltid lämnar underbara kommentarer, skriver sagolikt vackert och ärligt om livet och familjen, känner igen min blåhåriga musikfröken som sin blåhåriga musikfröken... vi känner ju inte varandra sedan tidigare, har aldrig träffats... och så har vi en gemensam nämnare så långt tillbaks i tiden, som uppdagades pga. bloggfantasibrist, google och en fånig lista!

Ulrika, jag tror det är denna du menar... morgonstämning ur Peer Gynt... (eller Åses sång kanske...)

Undrar vad Irene gör nu... hade varit roligt att träffa henne...