att känna sig genomskinlig

ja, så är det ju vissa dagar... man känner sig mer ensam än vad man gör annars... eller jag gör det idag iallafall... Känner mig liksom sådär hudlös på något vis... en kommentar i förmiddags fick mig ur balans tror jag... en påminnelse om hur livet var för några år sedan... efter det finns det inget som inte biter... inget jag inte tolkar fel eller grubblar över just nu...

jag vill inte tillbaks till hur det var då, aldrig i helvete heller... men samtidigt kan jag minnas den där goa känslan av att inte vara ensam... inte behöva somna ensam varje kväll... att framtidstron ändå fanns där, om än jäkligt suddig och vag så fanns den där ändå... mycket mer än idag iallafall...

en sån dag är det jobbigt att alla ens vänner har familj... då är det jobbigt att man blir ensam kvar på skolgården utan att ha någon att leka med... och jag klandrar ingen, alla har sitt att pyssla med, sina nära och kära att rå om... det är självklart så... men det blir ändå påtagligt... (självklart missunnar jag inte mina vänner att vara lyckliga och ha familjer, sambos, pojkvänner osv. Jag älskar mina vänner, glädjs med deras glädje och tycker väldigt mycket om deras familjer!!!)

oj, detta inlägget tog en lite annan vändning än vad jag trodde från början... eller rättare sagt, den svängde mer åt det hållet än vad jag var beredd på... det blir lätt så när jag sitter vid tangentbordet... orden trillar ur fingertopparna och lever sitt egna liv... lite ogenomtänkt men väldigt äkta... lite som "förr i tiden"... om förr i tiden var för ett år sedan... men bara lite... väldigt bara lite... inte ens på samma världskarta faktiskt... men, idag är inte dagen då jag ska fira lördagen med ett glas vin... alkohol förhöjer känslor... det behöver jag inte idag!