En dagens s'il vous plait... och tydligen lite jobbiga saker också!

har fortfarande inte direkt något att skriva om... eller jo, men vissa saker kan jag inte skriva om än, andra vill jag inte skriva om, det blir för verkligt då... eller äsch, va fan, det är verkligt ändå... min älskade farfar gick bort i söndags, där, nu har jag skrivit det, det ändrar ingenting... jag saknar honom så galet mycket, har inte fattat att han inte kommer att svara när jag ringer dem, eller att han inte kommer att komma och möta mig i dörren när jag hälsar på. Men, det gick fort, han behövde inte lida och han var gammal. Man får inte önska något annat för en människa man älskar. Är man klar med livet så är man. Min farfar var klar, det sa han flera gånger. Jag kan väl inte säga att jag var överens med honom i det, men det är ju inte min sak att vara det heller, överens i det alltså.

För att vara 86år så gjorde han faktiskt sorti på det där "sladda ner i graven med en chokladkaka i ena handen, ett glas vin i den andra och hojta "weeehheeeii, vilken jäkla resa!" så gott det bara gick. Är man 86 år och sjuk så blir kanske inte weeeheeeiiiet så starkt, vinet är kanske utbytt mot en kopp kaffe och sladderiet kanske inte blir riktigt så kraftfull, men chokladen smakar iallafall gott!

Jag försöker glädja mig åt alla goa samtal vi hade, alla skratt och mysiga minnen. Hur han kunde klappa en på kinden och säga att man var fin, eller att han önskade att allt skulle gå ens väg. Hur han tittade med bister min på en om man hade sminkat sig och sa att man var finare utan "den där färgen". Farfar kunde det där att tala om för en att han tyckte om en, eller säga att man var fin, utan att det blev klyschigt. Med farfar visste man alltid att det kom rakt från hjärtat, utan omskrivningar eller krusiduller. Han var en enkel man, av allra bästa sort, en smula envis och bångstyrig men rolig, älskvärd och snäll så in i hoppsan! Älskad alltid!

Oj, nu hade jag ju inte alls tänkt att detta skulle bli ett sånt här inlägg från början... här sitter jag och snörvlar i stillhet... i min fina vita tunika jag fått ärva av min fina svägerska vid hennes senaste garderobsrensning... det passar sig inte alls egentligen, detta avslutet på detta inlägget, men jag vet inte heller något sätt att avsluta på som är passande egentligen... hade kunnat hålla på och skriva tills jag varit nödd och tvungen (enligt vissa bloggregler) att skriva ett fult ord i slutet... det passar sig verkligen inte... så med det i åtanke hoppas jag du håller till godo med en bild på mig, i dagens outfit... (vit tunika, jeans och svarta ballerina)