hur svårt kan det va?!

En fråga jag ställer mig inte alltför sällan kan jag meddela... skulle önska att den kom mer sporadiskt, mer sällan... men nä... är det karma som gör det? Vad är det isåfall jag har gjort? Vad är det jag har förträngt? Eller är det bara så enkelt att den som väntar på något gott väntar jävligt länge? OM det är det sista så är det ganska okej... då kan jag vänta en liten stund till... folk säger att jag är kräsen... det må så vara... jag tycker att jag får lov att vara det!

I fredags fick jag höra att jag såg svåråtkomlig ut, att jag stängde ute folk... tro fan det när det kommer en lönnfet, onykter, käcke-Benny till kille och slår sig ner bredvid mig i soffan jag där jag satt och pratade med mina vänner... avbryter vår konversation och börjar flirta en massa... han med mig alltså, inte tvärt om... när han gick för att köpa något i baren kom hans kompis fram och sa just det där, att jag såg så svåråtkomlig ut när jag hade armarna i kors över bröstet... Ja?! Fatta vinken!!!

Han, kompisen, tyckte att jag skulle ha lite överseende med hans kompis som just blivit singel igen efter flera år... jag förstår verkligen inte vitsen... det är väl lika bra att han lär sig vad som funkar och vad som inte funkar!? Varför låta någon tro att man är intresserad om så inte är fallet!? Och nä, detta var inte min kräsenhet som styrde med mig... det var ren självbevarelsedrift!

Men jag kan nog vara lite sån, armarna i kors och sval... men var ska man annars göra av dem då? Armarna alltså!!!

Det jobbigaste, när frågan "hur svårt kan det va?!" dyker upp i huvudet är att den titt som oftast ackompanieras av Linda Bentzings slagdänga med samma namn...

Men på riktigt, hur svårt kan det va?!