ibland blir det annorlunda...

... det blev ingen antikrunda med farmor och farfar idag... mamma kom upp tidigt och hade pratat med dem... jag kunde sova vidare... och det gjorde jag... till tio... så galet gött... jag är verkligen som bedövad där hemma i mitt gamla rum...

slappade i bikini på gräsmattan en stund, fikade med mamma... slappade lite till... kastade pinnar åt Dolly som far som en tättspoling över gräsmattan... slappade lite mer... sedan fikades det en sväng med Fia... kollade in lite butiker i Kungälv innan det var dags för henne att bege sig hemåt, mig att bege mig in till stan... är ju på jakt efter Picknick-porslin efter att ha hittat det där fina tyget med samma tryck...

det är tydligen alla andra också... för i första butiken jag var skrattade butiksägaren nästan åt mig och förklarade att de går åt jättefort... fasiken då... varför göra det lätt för sig liksom... tror dessutom att jag minns att det fanns lite sånt hos morfar... som vi inte tog med när vi rensade ut hans hus...

i andra butiken jag klev in tittade tjejen i kassan på mig med trött blick och frågade "menar du picknick-korg?"... eh, nä... porslinsserien... "du får titta bland porslinet där inne om du hittar något"... uppenbarligen inte direkt intresserad av annat än att jobba sina timmar... hittade inget i Picknick-serien... men jag hittade en ugnsfast form i en liknande Rörstrand-servis... Verdura... eventuellt formgiven av Marianne Westman också... som Picknick... fast om det tvistar de lärde märker jag när jag söker information på nätet... strunt samma, den är söt, passar till ändamålet och blir görbra med ett par ljus i som dekoration på bordet... tillsammans med en grön liten kruka från Höganäs... en enfärgad löpare i någon av färgerna i trycket till det och en gardinkappa i Picknick-tyget och "voila!"... va bra det kommer att bli!

frågade efter fler secondhand butiker i närheten... på Backaplan... fick en liten käck vägbeskrivning som verkade smidig och enkel och inom lagom promenadavstånd... där misstog jag mig... det var inte en kort bit dit... iallafall inte så som jag gick... det var inte trevligt heller... inte att hamna i små käcka sandaler och klänning i industriområde där bara för att man är tjej så ska alla killar hälsa på en... fan, kan man inte bete sig som vanligt folk när man är i ett industriområde? Dvs. INTE hälsa och prata med främlingar??? hittade tillslut... visade sig att jag gått en jätteomväg...

hittade inget av intresse i de två sista butikerna... blev däremot lite skärrad när en kille, av Lexington-typ (inte seglarkille-typen utan den andra varianten...) kommer fram till mig när jag står inklämd mellan några möbler och tittar på lite porslin och säger att han vill prata med mig... att han lämnade sin kompis för att gå efter mig och bla bla bla... något om att jag gick snyggt... (vad fan, är jag någon jäkla häst???) osv... han sa egentligen jättesnälla saker... men när han frågade om vi kunde ses så fick jag hasplat ur mig, på engelska, som hela konversationen i övrigt... att min man nog inte hade uppskattat det...

höll handväskan i handen och insåg att jag ju inte har någon ring... varför kunde jag inte bara sagt pojkvän??? hur som helst, han ursäktade sig och gick, men dröjde sig kvar i butiken, i närheten av där jag var... så tillslut fick jag nog och gick ut... och nästintill rusade därifrån till bilen, som visade sig vara bara några kvarter bort... livrädd att han skulle följa efter... fånigt kanske, ja... men det kändes lite obehagligt att gå där själv, även om det var mitt på ljusa dan... kastade mig in i bilen och andades nog inte normalt förrän jagt var på E6an...

Usch vad jag avskyr att känna mig utlämnad på det viset... och usch vad jag avskyr att jag har en massa fördomar om människor... han kanske bara ville vara snäll... egentligen är det ju väldigt snällt att våga gå fram till en vilt främmande människa och ge henne eller honom en komplimang... snällt och modigt... hade samma sak hänt på krogen hade man ju inte alls reagerat på samma sätt... fördomsfull och fånig kan tyckas... men samtidigt rädd om den enda mig jag har...

sedan åkte jag hem till J och kollade på när hon målade på lekstugan och pratade tjejsnack! pratade om att inte våga... att man borde våga... jag hävdar bestämt att jag kommer att våga när jag har något att våga för... fast hur vet man att det man vågar för är rätt om man inte vågar våga för eventuella fel?