och jag hatar på riktigt, på alla sätt och vis, av hela mitt väsen att jag ens ges tillfälle att skriva detta inlägget...
Ibland i livet har man den stora förmånen att möta människor som man fattar tycke för. Människor som ger lite extra mycket go känsla. Människor att se upp till, motiveras av och beundra lite extra. För snart sju år sedan träffade jag en sådan person. Hade den stora förmånen att få jobba för honom, att ha honom som min närmsta chef.
En chef som kanske inte alltid var den bästa av chefer, (vilken chef är det?) men han var krävande, energisk, motiverande, driven och galet rolig och vi hade alltid en go dialog, en ömsesidig respekt och strävan. Vi kunde skämta om mycket, skratta tillsammans och åt varandra, alltid hjärtligt och öppensinnigt.
Han var en sån där som man bara älskar att vara bland. Det hände roliga saker i hans närhet och man kunde aldrig riktigt veta hur saker och ting skulle sluta, på ett bra sätt! Socialt begåvad, älskad av många, så även av mig, på ett väldigt platoniskt sätt, men ändå, älskad, kanske inte ett ord man använder så ofta om sin chef ändå, men för honom finns det inget bättre ord.
Det händer i livet att man träffar på människor som man ser upp till lite mer än gemene man, att man träffar människor man lite ger rollen som en mentor. Människor man beundrar och tycker om nästintill villkorslöst. Människor som ger mer än vad de själva anar bara genom sin blotta existens och sitt energirika sätt att leva livet.
För snart två år sedan dök monstret upp igen, sjukdomen som bara borde få drabba idioter, om ens de... cancerjävlamonstret... och efter en mycket stark kamp så somnade han, denna fantastiska och speciella person in igår kväll. Lämnade en fantastisk fru och två lika fantastiska barn efter sig, underbara människor även de, och självklart, hur många goda vänner som helst, så blir det ju med fantastiska människor, de förtjänar många vänner. Tankarna har självklart gått till dem idag, ja under hela sjukdomstiden har de gjort det såklart. Det känns så orättvist, att så bra människor ska drabbas av något så jävligt! Önskar jag kunde göra något för att lindra deras sorg.
Jag vet inte riktigt hur världen någonsin ska kunna bli sig lik igen, men jag vet att jag kommer att sakna honom så galet mycket. Och jag är så oerhört tacksam över att jag fick lära känna honom och lära utav honom.
När man förlorat en vän, vart går man då för att säga farväl?
Ibland i livet har man den stora förmånen att möta människor som man fattar tycke för. Människor som ger lite extra mycket go känsla. Människor att se upp till, motiveras av och beundra lite extra. För snart sju år sedan träffade jag en sådan person. Hade den stora förmånen att få jobba för honom, att ha honom som min närmsta chef.
En chef som kanske inte alltid var den bästa av chefer, (vilken chef är det?) men han var krävande, energisk, motiverande, driven och galet rolig och vi hade alltid en go dialog, en ömsesidig respekt och strävan. Vi kunde skämta om mycket, skratta tillsammans och åt varandra, alltid hjärtligt och öppensinnigt.
Han var en sån där som man bara älskar att vara bland. Det hände roliga saker i hans närhet och man kunde aldrig riktigt veta hur saker och ting skulle sluta, på ett bra sätt! Socialt begåvad, älskad av många, så även av mig, på ett väldigt platoniskt sätt, men ändå, älskad, kanske inte ett ord man använder så ofta om sin chef ändå, men för honom finns det inget bättre ord.
Det händer i livet att man träffar på människor som man ser upp till lite mer än gemene man, att man träffar människor man lite ger rollen som en mentor. Människor man beundrar och tycker om nästintill villkorslöst. Människor som ger mer än vad de själva anar bara genom sin blotta existens och sitt energirika sätt att leva livet.
För snart två år sedan dök monstret upp igen, sjukdomen som bara borde få drabba idioter, om ens de... cancerjävlamonstret... och efter en mycket stark kamp så somnade han, denna fantastiska och speciella person in igår kväll. Lämnade en fantastisk fru och två lika fantastiska barn efter sig, underbara människor även de, och självklart, hur många goda vänner som helst, så blir det ju med fantastiska människor, de förtjänar många vänner. Tankarna har självklart gått till dem idag, ja under hela sjukdomstiden har de gjort det såklart. Det känns så orättvist, att så bra människor ska drabbas av något så jävligt! Önskar jag kunde göra något för att lindra deras sorg.
Jag vet inte riktigt hur världen någonsin ska kunna bli sig lik igen, men jag vet att jag kommer att sakna honom så galet mycket. Och jag är så oerhört tacksam över att jag fick lära känna honom och lära utav honom.
När man förlorat en vän, vart går man då för att säga farväl?
Vad fint skrivet vännen, jag tror att han läser det och ler! Kanske behöver man inte säga farväl..de lever kvar hos en som minnen som tur är! Stor kram till dig!
SvaraRaderaÅh... Saknar ord.
SvaraRaderaHemska hemska sjukdom :(
Vackert...
SvaraRaderaJa, tänk om man en dag kunde vakna upp och den förbannade jävla skit sjukdomen var bort blåst...vilken lycka det hade vart! Puss mitt hjärta ❤
❤
SvaraRaderaSå fint skrivet Nina, tror han ler lite när han ser det. Oftast är chefer vad det är men ibland får man turen att få en riktigt bra. Du får ha det med dig i hjärtat att du hade förmånen att träffa, få jobba med en som var något alldeles extra.
SvaraRaderaFår rysningar bara jag läser cancermonster och önskar så att det inte fanns. Fruktansvärd sjukdom som många överlever idag men tyvärr inte alla.
Stor kram till dig och många tankar till hans fru och barn. <3
Mia