Känner mig som Aretha Franklin!

R-E-S-P-E-C-T... svårt det där tydligen... svårt att visa för någon annan varelse än för sig själv i vissa sammanhang... om jag blir trött på sånt? Ja, en smula... förstår inte vilken sten man sovit under när det enda som existerar är det man själv tycker och tänker... när alla som inte tycker och tänker samma sak är idioter och fåniga...

för ett par år sedan satt jag uppe en natt och diskuterade livet med en vän... vi hade druckit några glas bubbel och var precis sådär på toppen av förnuftighet som man så lätt blir med några glas bubbel i kroppen... det var en varm sommarnatt, varm för att regnet hängde i luften och molnen hindrade värmen från att ge sig av... vi diskuterade hur man såg på saker och ting och då sa han en sak till mig, en sån där sak som jag känner kommer bli något att minnas i livet, något att sätta en "viktigt-flärp" på...

Saker är inte nödvändigtvis så som man själv tycker att det är... det är bara ens egna variant av verkligheten... från just sin egna infallsvinkel... minns inte om det var exakt så han sa... bubbel-och-natt-suddig som man var... men kontentan var den iallafall!... kanske något fler borde lära sig...

Åh va jag tycker det är härligt det där, att kunna minnas såna där guldkorn i livet, eureka-moments... alla fina dagar, stunder, ögonblick med de fina människorna jag har i min närhet, de jag valt att kalla vänner... extra skönt är det att kunna tänka på dem när man möter inskränkthet och avsaknad av respekt...