När det står en upp i halsen...

och nej, inte för att jag drack alldeles för mycket vin alldeles för sent natten mellan lördag och söndag (man kan säga att jag gick ut rätt hårt och sedan, vid halv fyra, då la jag liksom in en extra växel... omoget, onödigt och fruktansvärt korkat... men jag ansåg nog att jag hade varit så begåvad och smart innan så jag var tvungen att balansera ut det... eller jag vet inte...)

Vad som står mig upp i halsen... det här jävla sökandet efter mr.Right... på riktigt... jag är så galet trött på det här nu... orkar inte... vill inte gå igenom den där processen gång efter gång... man blir ju för helsike helt utmattad! All den där energin man lägger bara på att våga ge av sig själv igen, att våga låta någon komma nära... och som man inte får tillbaks om det inte var rätt, om det inte stämde, om kemin inte klaffade... den är slut nu... jag har liksom gett hjärtat rakt ut alldeles för många gånger känns det som... börjar känna mig sliten, kantstött... naggad... dränerad... Hur svårt ska det va?!

Extra svårt kanske det känns när det som verkar så vettigt är så nära men ändå så långt borta... Men i dess närhet blir allt annat fel... sånt som är fel blir ännu mera fel och sånt som inte är så fel blir fel ändå på... typ... tycker du att jag svamlar?! Tur att jag kan skylla på att jag är trött!