Sa min bror till mig för precis ett år sedan, efter att han hade avslöjat att jag skulle bli faster... jag hade väldigt svårt att ta det då, väldigt svårt att hantera hela den situationen så "som man ska göra"... så som är norm och sedligt bruk... visst förstod jag att han hade rätt, men jag kunde ändå inte begripa att jag skulle kunna känna så ändå, just då...
När ens bästa bror eller vän berättar att de ska bli föräldrar då blir man glad, näst intill lika glad som de själva blev när de insåg att så var fallet... men jag gjorde inte riktigt det... jag föll bara... ännu längre ner i träsket liksom... lite som om all lyckan jag borde känt istället blev tyngd som pressade mig längre ner, förbi det jag trodde var botten...
Skäms över hur jag reagerade då... skämdes gjorde jag redan då, den eftermiddagen, natten och dagarna ja, veckorna efteråt... fast jag kunde inte hejda alla känslor... all avund... inte så att jag inte unnade någon annan lyckan och glädjen, men jag ville så hemskt mycket själv vara i samma situation... i tvåsamheten på väg att bli en tresamhet... hade velat allt det där så väldigt länge och hela mitt liv, as I knew it och hela min framtidstro hade istället raserats, krossats och ryckts bort under mina fötter...
Det är förunderligt att det man kände då kan vara så fundamentalt olika mot vad man känner idag! Idag vill jag fortfarande både ha en tvåsamhet och tre-fyrsamhet... familj även kallat har jag hört! Min längtan är densamma, men idag glädjs jag, både åt alla underverk som ploppade ut under våren/sommaren (för jo, det var fan värsta babyboomen där ett tag!) och med de som väntar småttingar framgent...
Stoltare faster än mig får man nog nästan leta efter och jag kan inte annat än att nästan förundras över hur rätt min bror hade... och hur fel jag själv hade då... för helt klart hade han rätt... jag älskar den lille krabaten, mer än jag trodde jag kunde älska en liten krabat faktiskt... och tro mig, jag hade ändå satt ribban ganska högt på "älska-nivån" innan när det gäller bebisar...
Så lille V, faster älskar dig massa massor och lite till... trots att hon inte planerar så bra när det gäller dina matvanor och inte har fattat att man måste vara förberedd på att du blir hungrig nyss... men jag kommer att lära mig det! och i gengäld ska jag lära dig allt jag kan, det kommer gå ganska fort...
I love you always - all the way to the moon and back!
När ens bästa bror eller vän berättar att de ska bli föräldrar då blir man glad, näst intill lika glad som de själva blev när de insåg att så var fallet... men jag gjorde inte riktigt det... jag föll bara... ännu längre ner i träsket liksom... lite som om all lyckan jag borde känt istället blev tyngd som pressade mig längre ner, förbi det jag trodde var botten...
Skäms över hur jag reagerade då... skämdes gjorde jag redan då, den eftermiddagen, natten och dagarna ja, veckorna efteråt... fast jag kunde inte hejda alla känslor... all avund... inte så att jag inte unnade någon annan lyckan och glädjen, men jag ville så hemskt mycket själv vara i samma situation... i tvåsamheten på väg att bli en tresamhet... hade velat allt det där så väldigt länge och hela mitt liv, as I knew it och hela min framtidstro hade istället raserats, krossats och ryckts bort under mina fötter...
Det är förunderligt att det man kände då kan vara så fundamentalt olika mot vad man känner idag! Idag vill jag fortfarande både ha en tvåsamhet och tre-fyrsamhet... familj även kallat har jag hört! Min längtan är densamma, men idag glädjs jag, både åt alla underverk som ploppade ut under våren/sommaren (för jo, det var fan värsta babyboomen där ett tag!) och med de som väntar småttingar framgent...
Stoltare faster än mig får man nog nästan leta efter och jag kan inte annat än att nästan förundras över hur rätt min bror hade... och hur fel jag själv hade då... för helt klart hade han rätt... jag älskar den lille krabaten, mer än jag trodde jag kunde älska en liten krabat faktiskt... och tro mig, jag hade ändå satt ribban ganska högt på "älska-nivån" innan när det gäller bebisar...
Så lille V, faster älskar dig massa massor och lite till... trots att hon inte planerar så bra när det gäller dina matvanor och inte har fattat att man måste vara förberedd på att du blir hungrig nyss... men jag kommer att lära mig det! och i gengäld ska jag lära dig allt jag kan, det kommer gå ganska fort...
I love you always - all the way to the moon and back!
Åh! Åh! Vad fint skrivet!
SvaraRadera...älska kommer senare även gå över till att dyrka, jag lovar!!! Dessa underverk e de bästaste som finns.
SvaraRaderaKramar från en stolt faster Ann-Kristin
Jag blir alldeles tårögd när jag läser hur fint du skriver, helt fantastiskt.
SvaraRaderaOch ja, att vara faster är stort, jättestort, och får man dessutom förtroendet att passa och gosa med sina syskonbarn är det ännu större.
Lille V har fått en underbar faster och jag är säker på ni båda har mycket roligt och spännande att lära av varandra i framtiden. Sen önskar jag dig två, tre,fyr och kanske till och med som här femsamhet, det är så mysigt, men tills dess myser jag mer än gärna med dig (och du kan få öva lite på det där med matning och hunger på min lille V).
Puss & kram till dig min underbara fina kusin!!
Fint beskrivet och så klokt att våga möta dina känslor.
SvaraRaderaTack alla för era fina kommentarer...
SvaraRaderaA-K - jag är rädd för det... =)
Elenor - det gräts en skvätt när det skrevs också... fruktansvärt jobbigt att gå igenom tankarna och känslorna igen faktiskt! Jag kommer gärna och myser med er!!! DITO!
Singelmamman - ja, jag tror det är nödvändigt... fast kanske korkat att skriva om dem här... ju fler ömma tår man lägger ut i bloggosfären desto mer kan ju folk stampa på dem liksom!