att vara mitt i ett beslut...

... eller iallafall stå inför det... det gör jag just nu... jag var och tittade på ett hus idag... ett jättesött, gammalt hus med lite sneda väggar, flagnande färg och eventuellt ett litet, litet hål i taket... massor med charm helt enkelt... och en del renoveringsbehov...

är det rätt hus? är det mitt torp? tar jag mig vatten över huvudet??? det känns väldigt bra, det är stora rum och fint bevarat.. något att ha i många år... Lagom stor trädgård, fina fruktträd, nästan inga grannar... alls... och jag kan inte lita på min känsla som jag känt tidigare, vid andra visningar att "jättefint hus, men för någon annan"... den känslan infinner sig inte riktigt...alls... jag känner heller inte att jag inte kan leva utan det... men det tror jag kanske är mer en rädsla inför ett ganska stort beslut att fatta på egen hand... jäklar vad jag hatar att fatta stora beslut på egen hand...

någonstans är det ju ändå ett risktagande att köpa ett gammalt hus från 1800-talet, hoppas att man ska ro iland att hålla det fint och fixa det som behöver fixas... vad vet jag om hur mitt liv ser ut om ett par år? jag hoppas självklart det är annorlunda än nu... och då hoppas jag självklart även att ett eventuellt litet hus passar in som semesterboende... samtidigt så kan jag ju inte gå och låta bli att göra saker bara för att jag inte vet hur framtiden ser ut... pratade med en vän för en vecka sedan som sa att man kanske inte ska köpa ramen innan man vet hur tavlan ser ut... lät jättevettigt... men samtidigt... min tavla just nu ser ju ut som den gör... den tavlan behöver ju också en ram!

jag inväntar besiktningsprotokollet innan jag funderar vidare helt enkelt... inväntar och beslutar efter det om jag ska åka och titta på det igen... för att då stå med ännu närmare beslutet... isåfall... fint var det iallafall... trots att det regnade galet mycket när vi var där... och trots att det är en hel del färg att skrapa av...