En måndag utan mina goa deltagare är som...

en sketen vanlig jäkla tisdag... jag saknar dem så himla mycket... mina deltagare som jag får lov att skrika på nästan hur mycket jag vill... mina deltagare som går med på alla tokiga upptåg, irrationella hittepå och den påtvingade allsången så till den milda grad att jag ibland nästan svämmar över av lycka... och ja, jag saknar att svettas sådär ymnigt av att jobba stenhårt också... inte av att kroppen fått agera fnatt i termostatregionerna utan av att man faktiskt kämpar så man inte riktigt vet om frukosten från igår ska komma på besök, i repris...

Imorgon hade jag lovat att eventuellt hoppa in och ta ett pass för en kollega... fick skickat ett mail till honom igår och sagt att det nog inte var någon idé att räkna med mig som back up... känns skitilla att behöva svara på hans sms idag om hur jag mådde att det inte var tillräckligt okej för att köra ett pass... man vill ju verkligen kunna ställa upp och hjälpa till! Men nä, det är rent farligt att göra det, bättre då att låta kroppen vila imorgon också... dumt att riskera en hjärtmuskelinflammation eller vad det nu kan bli...

Men, som jag skrev i det förra inlägget... det är så sabla gott att det där med träning är ett sådant härligt behov... lite som att få duscha... ett ämne jag haft en  rätt så besynnerlig konversation kring idag för övrigt... men det är ett helt annat inlägg... som antagligen aldrig kommer att publiceras!