om man kunde backa tiden...

...då hade jag backat ett år... för ett år sedan va jag lagom lycklig, hade framtidstro och alldeles för mycket att göra... till skillnad från idag då jag bara fortfarande har alldeles för mycket att göra... usch va deppigt det blev nu... men så är det ofta med mig, söndagskvällsdeppigheten slår till... jag känner mig sådär ensam som man gör när man är ensam och kvällen liksom skruvar upp ensamheten lite extra... för ett år sedan va jag inte ensam, då bodde jag ihop med min prins, en väldigt snäll kille, något lat kan man säga att han va utan att ens överdriva.. eller så är man diplomatisk och säger att han var/är en kille utan för stora ambitioner... men han va min snälla kille, utan för stora ambitioner och vilja att planera framtiden... men det gjorde liksom inget eftersom jag planerade vår framtid för oss, jag hade ambitioner nog för oss båda och strävade som en galning i mina planer... ja mina planer, för det va just det de var, mina... tror inte ens han va medveten om alla planer jag hade...

på Alla-hjärtans-dag blev jag inkallad till gymmet jag instruerar på lite hastigt och lustigt för att hålla i en audition för blivande instruktörer. Självklart ställer man upp, tar det som en komplimang att man blivit utvald till en sådan uppgift och glömmer helt av att man har någon nära som kanske mer behöver den tiden, någon som faktiskt behöver få veta att han är viktig för mig... så när jag kom hem möts jag av en vacker bukett rosor, en present bestående av min favoritberlock till mitt Thomas Sabo-armband och världens finaste pojkväns famn... själv hade jag helt glömt bort att det ens va alla-hjärtans-dag... hela våren gick i samma stuk...

farao vad jag ångrar det idag, att jag inte tänkte till, va en bättre flickvän och kanske kunde varit lite mer tillgänglig, lagt mer tid på "oss" istället på allt annat jag åtog mig för att liksom kompensera/motivera/ "eh, jag vet f-n inte hur jag tänkte"... det kanske inte hade förändrat någonting, han kanske ändå hade lämnat mig, det vet jag ju inte, kan aldrig få reda på, men jag ångrar iallafall att jag inte var en bättre flickvän då, till killen jag hade bestämt mig för att det var han jag skulle leva med, for better or worse... för även om jag vill skylla allt på honom så går ju inte det, man är alltid två... jag hatar att vara en...

Jag hatar att vara en så mycket att jag inte kunde ana hur mycket innan jag satt här... sedan midsommar har jag vetat och jag hatar att veta... människan  är verkligen inte ämnad att vara ensam... fast vissa kanske trivs... jag gör det inte, fastän jag trodde det under en tid... man lär så länge man lever tydligen... jag har lärt mig att jag måste lära mig att säga nej till saker, att engelska kostymdramor hjälper mot depression och att livet går vidare, vare sig man tror att man vill det eller ej!

kan man hoppa över morgondagen???

Som sagt, nu blev det nästan för deppigt, för direkt och för personligt... känner mig lite som en fjortis faktiskt, men så är det ibland! det kommer iallafall från hjärtat, utan omskrivningar och krusiduller... för sådan är jag... oftast iallafall!