Var och tittade på det där lilla huset idag... farmor, pappa, mamma och jag... farmor och jag gick in direkt och började spana runt, ta oss fram i rummen ett efter ett lite sådär som man gör när man låter känslan styra... tyckte båda två, som farmor uttryckte det "det här avskräcker ju inte alls!"...och när vi hade kommit överens om att det ju faktiskt inte gjorde det så började jag planera lite, fundera på hur man skulle kunna anpassa det efter mina behov...
Mamma och pappa gick runt utomhus först och sedan, så fort de kom in, ungefär i samma stund som jag tänkte att "jo, där skulle absolut min äpplet-matsatsalsmöbel få plats och där borta i hörnet kan jag ha min gustavianska soffa" så känner mamma mögellukten, pappa hävdar direkt att väggarna bågnar, taket sviktar osv... stora fel och brister som man ju inte direkt fixar i en handvändning...
Man kan lätt se att vi tillsammans är en kombination av förnuft och känsla... det jobbiga för min del är ju att förnuftet vinner över känslan, likväl som sten vinner över sax, eller sax över påse... enligt de förnuftiga skulle det bara vara att riva och bygga nytt och ja, där håller jag med dem, så rolig är inte tomten att det är värt det... och jag vill ju egentligen inte ha ett nytt hus...
Skulle man välja att behålla huset och renovera bit för bit så hade man tillslut ändå stått med ett helt nytt hus, på en skraltig grund... och att bygga ut är tydligen inte så lätt som jag trodde då det är en massa småutbyggnader lite hit och dit och då blir det inte bra någonting... enligt min far, och ja, jag anser att han kan sin sak, jag behöver egentligen inte argumentera emot honom i hans kunnande... ibland ifrågasätter jag hans enorma förnuft, eller rättare sagt hur enormt enormt det är... kan det verkligen vara vettigt?!? Men ja, det är nog det, egentligen...
Men ja, det är väl rätt uppenbart att jag är en smula, eller sju, besviken på situationen... hade verkligen behövt att det hände någonting stort i livet åt rätt riktning nu... det känns som att jag står still och bara trampar... hatar den känslan... hatar att trampa vatten... hatar att inte komma vidare... när är det min tur?!
Mamma och pappa gick runt utomhus först och sedan, så fort de kom in, ungefär i samma stund som jag tänkte att "jo, där skulle absolut min äpplet-matsatsalsmöbel få plats och där borta i hörnet kan jag ha min gustavianska soffa" så känner mamma mögellukten, pappa hävdar direkt att väggarna bågnar, taket sviktar osv... stora fel och brister som man ju inte direkt fixar i en handvändning...
Man kan lätt se att vi tillsammans är en kombination av förnuft och känsla... det jobbiga för min del är ju att förnuftet vinner över känslan, likväl som sten vinner över sax, eller sax över påse... enligt de förnuftiga skulle det bara vara att riva och bygga nytt och ja, där håller jag med dem, så rolig är inte tomten att det är värt det... och jag vill ju egentligen inte ha ett nytt hus...
Skulle man välja att behålla huset och renovera bit för bit så hade man tillslut ändå stått med ett helt nytt hus, på en skraltig grund... och att bygga ut är tydligen inte så lätt som jag trodde då det är en massa småutbyggnader lite hit och dit och då blir det inte bra någonting... enligt min far, och ja, jag anser att han kan sin sak, jag behöver egentligen inte argumentera emot honom i hans kunnande... ibland ifrågasätter jag hans enorma förnuft, eller rättare sagt hur enormt enormt det är... kan det verkligen vara vettigt?!? Men ja, det är nog det, egentligen...
Men ja, det är väl rätt uppenbart att jag är en smula, eller sju, besviken på situationen... hade verkligen behövt att det hände någonting stort i livet åt rätt riktning nu... det känns som att jag står still och bara trampar... hatar den känslan... hatar att trampa vatten... hatar att inte komma vidare... när är det min tur?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
gillar vad du just läst?! lämna gärna en kommentar... jag skulle bli superjätteglad!
vet du inte hur man gör? Det är jättelätt... skriv din kommentar och sedan bara man väljer Namn/Webbadress i rulllisten nedan (ska det vara så många "L"???) skriver in sitt namn, om man har en webbadress kan man fylla i där också, annars lämnar man blankt... och tryck på "skicka kommentar" (ibland får man trycka några gånger för att det ska fungera) simsalabim så blir vi båda glada... iallafall om du skrivit något snällt... och det gör vi ju bara... det ska ju vara en trevlig och trivsam atmosfär här inne! TACK!!!