Tredje gången gilt?

Vet inte hur många gånger jag använt just den rubriken på ett inlägg... inte heller hur många gånger just det inlägget med sagda rubrik berört ämnet jogging, löpning... eller kanske rättare sagt lufsing... jag gjorde det igår, för tredje gången igår... sprang/joggade/lufsade och gick... denna gången gjorde jag det själv, bara jag och min app med ett intervallpass jag inte riktigt orkade prestera helt och fullt, men ändå... jag gjorde det!

Dessutom gjorde jag det i Slottskogen som jag tänker mig bara finns till för alla riktiga löpare, de där som gör det för att det är kul och allt möjligt suspekt man kan tänkas tycka att det där med löpning är... jag vill bara dö när jag springer... eller vill och vill... känslan att jag kommer att dö är rätt nära! Det är alltså inget aktivt val jag gör när jag känner att jag vill dö, det kommer sig helt naturligt för mig faktiskt! Alla har vi våra talanger så att säga!

Hur som helst, totalt åtta kilometer lyckades jag knåpa ihop på min lilla runda, av dessa åtta så sprang jag hälften... inte såååå illa pinkat för en sån som mig... man kan ju inte få allt som man brukar säga och ja, jag valde tydligen "tydliga känslor som kommer till mig helt naturligt" före "ett löparsteg med spänst och klipp i" den gången valet föll på dessa två... men, som jag sagt så många gånger tidigare... Trägen vinner - den som ger sig förlorar! (även i mitt användande av just det ordstävet tror jag fullt och fast på det alltså! Jaja, man ska leva som man lär!)

Och ja måste säga att man, eller iallafall jag är sådär härligt dum när det gäller sånt här, redan i sista två etapperna av löpning så hade jag glömt och lagt det bakom mig hur jobbigt det var att försöka få till en hel kilometers springande... ja, det är så dålig jag är... en kilometer sammanhängande löpning är just nu för jobbigt... det är därför det är så bra att passet jag springer efter är som en pyramid, det allra jobbigaste är i mitten och sedan blir det lättare och lättare igen... då hinner jag glömma de allra värsta sekvenserna i slutet och känner mig som värsta maratonlöperskan i sista 100meters-intervallet. Det är där och då tankar på Göteborgsvarvet dyker upp... "tänk om man ändå skulle våga sig på det! Det går ju så bra det här!"... javisst, så tänker jag, helt ärligt, fastän jag en stund tidigare knappt orkat 1000 meter... när de där sista 100 meterna är avklarade och det bara ska varvas ner i 10 minuter så är jag så stolt och nöjd med mig själv att de jag möter säkerligen kan tro att jag varit ute på en riktig långrunda...

Och det är ju det som är det finurliga med löpning kom jag på mig själv att tänka igår... de andra har ju ingen aning om när och var jag började, eller vilket upplägg jag hade tänkt ha idag... fast antagligen avslöjar jag mig med min totala avsaknad av klipp och spänst i steget... men det har jag ju ingen aning om så intet ont anande lufsar jag vidare! Får se när nästa drabbning sker, längtar lite just nu faktiskt... men det är nog bara endorfinerna som hänger sig kvar...

Tro mig, det kommer att skrivas om det!