Känns ju rätt fånigt faktiskt, så här i efterhand alltså

Min vana trogen, att åka till gymmet innan jobbet de dagar jag jobbar och inte har pass på kvällen, that is, har ju faktiskt kommit att bli just det, en vana jag är trogen. Sånt vet man ju aldrig när man implementerar den så att säga, att den ska bli en vana alltså... men jo, jag har inte bangat en enda gång, kanske mest för att jag förbereder allt kvällen innan och således inte är kapabel att styra om skutan i den arla morgonen...

Eller så är jag för medveten om att jag måste ta tag i den arma lekamen jag begåvats med... iallafall om jag inte ska stå i vassen hela sommaren... det där med att stå i vassen kommer nämligen bli skitsvårt då jag gissar att barnen inte kommer att stå still där med mig och man är tydligen något av en ansvarslös mor om man låter de små liven härja fritt på strand vid sjö/i sjö när de inte alls har något som helst vett till att inte drunkna, ränna in i andra familjers picknickar, sno andra barns leksaker osv. Alltså detta är inget jag upplevt själv, men såpass kan jag föreställa mig att jag förstår att det hade kunna upplevas så, ansvarslöst alltså, om jag stod i vassen och skylde mig pga icke ideala förhållanden på anlete och lekamen, och Knoll och Tott fick härja fritt på den lilla badstranden.

Eller så är det bara så enkelt att jag har blivit väldigt biten av den goa goa känslan av att ha tränat... hela dagen blir lite bättre, även om passet typ aldrig blir längre än 30min så har jag ändå gjort det! För att kunna få till ett längre pass behöver jag uppenbarligen åka hemifrån tidigare, gå upp tidigare och ja, inte hamna i broöppning... broöppning kunde jag lägga till på listan från och med idag... vis av erfarenhet så att säga... Varför i hela j-la h-vetet öppnar man brojäkeln när båtf-n inte ens passerat Lilla Edet? Eller jo, det hade den, för man kunde se den, båtf-n alltså, längre upp på älven, men det var bra långt kvar tills den kom att passera bron. Så onödigt att då stå där bland de första bilarna bakom bommarna. Så onödigt... och så stressande att se sina träningsminuter minska i raskt tempo i takt med hur långsamt den där båten masade sig fram... Väl på gymmet fattade jag dock ett moget beslut, jag fick bli sen till jobbet istället! 

För ja, har man tagit sig till gymmet så tidigt så vill man faktiskt få svettats lite! Och jisses, det gjorde jag idag! Körde 10min crossfit och sedan, stärkt av situationen ställde jag mig på ett löpband och sprang... ja, jag SPRANG!!! och det är nu det lite fåniga kommer... en hel kilometer sprang jag... sedan trodde jag, och antagligen alla som var i närheten, att jag skulle dö en smula... ökade till och med farten på löpbandet för att det skulle vara över fortare. Så himla dålig form är jag i! Till mitt försvar så har jag inte sprungit på 2½ år, minst, och inte ens då, eller när jag tränade betydligt mycket mer än vad jag gör idag, var löpning något jag var direkt bra på... man kan nog helt ärligt säga att jag alltid varit rätt kass på just det... skyller på mina tillkortakommanden rent fysiskt!

Hela crosstrainer, löpbands-bonanzan avrundades med lite magträning. Tänker att jag behöver det, att man alltid behöver just det faktiskt. Men ja, lite fånig känner jag mig, som är så kass att en kilometer känns som en grund för ett blogginlägg, samtidigt måste man börja någonstans... och när jag gjorde det, när jag flög fram över löpbandet som en gasell flodhäst så kände jag mig rätt fräck faktiskt. Tills jag blev varse att jag kanske flåsade som en hel hord med flodhästar också, då kände jag mig mest fånig igen, rättade till linnet och sneglade på distansmätarsiffran som långsamt, långsamt ökade, en tiondels decimal i taget...