Livet i sig alltså! Vi har allt som oftast sovmorgon här hemma. Tro fasen det, på kvällen är det ju enklare och mer stimulerande att sitta uppe och amma ett extra pass och samtidigt kolla på någon film eller så på tv. Minst två amningar senare är det inte så att jag studsar ur sängen om jag inte måste, det har jag aldrig gjort höll jag på att skriva... men jodå, jag har haft en morgonpigg era i livet också, men det var länge sedan om man inte räknar i slutet på graviditeten då jag ju faktiskt var dopad på alla hormoner som studsade runt i kroppen.
Hur som helst, idag (igår) var inget undantag, vi sov rätt länge, ammade i fåtöljen samtidigt som jag blev serverad frukost som jag sedan åt, som vanligt numera, liksom över barn... man får se upp så det inte droppar yoghurt och müsli i huvudet på dem!
Idag blev det långamning, sådär nästan så ena passet knappt hinner sluta innan nästa tar vid... eller jo, det gjorde det, vi babygymmade lite en sväng också och låg på magen och tränade nacken... alltså inte vi utan barnen gjorde det! Själv hade jag behövt gymma jag med, ryggen framför allt! Men det får bli lite senare.
Packade in barnen i sina overaller och stack iväg på liten utflykt, dels till Storken där vi köpte barnvagnen eftersom vi behövde få koll på en grej med ena däcket och sedan en sväng till Lindex på Backaplan för det var närmsta stället de hade två styck tröjor i rätt storlek av den jag hade spanat in, på rean dessutom! Barnen fick dock stanna i bilen båda gångerna vi skulle ut, ja stannade gjorde såklart en av oss också! Men med tanke på att de gått ut och varnar för att rs-viruset är så aggressivt i år att de tycker man ska stanna hemma till slutet mars så tycker inte vi att man behöver utsätta dem i onödan. Särskilt inte då de kommer att sitta i sina babyskydd monterade på vagnen istället för i liggdelarna. I babyskydden är de mycket mer uppe och ute bland folk och just folk är väldigt på dem just för att de är tvillingar... tror jag iallafall, har ju inget att jämföra med men det verkar vara så om man kikar runt lite iallafall.
Så ja, barnen åkte bil och var nog knappt medvetna om att vi hade varit iväg när vi kom hem igen. Men det är lite nyttigt för oss alla att komma ut lite iallafall.
Väl hemma åt vi lunch, Böngryta provensal (https://www.coop.se/recept--mat/recept/b/boengryta-provencale/ ) som mamma lagat till oss och kom förbi med igår för att vi ska slippa tänka på vad vi ska äta jämt och ständigt. Supergod var den, särskilt med tillbehören! Jag satt för en gång skull vid matbordet och åt, något som gjordes möjligt av att vi testade att använda bärsjalen med Wilhelm som först verkade tycka den var onödig men ändrade sig efter ett tag. Superskönt och smidigt var det iallafall! Får se om vi lyckas/orkar bära båda samtidigt i den dock!
Efter nästa amning igen (ja dagarna är uppdelade i "amning" och "inte amning" just nu och även fast jag dubbelammar tar det tid för dem att få i sig så de är riktigt nöjda) så badade vi dem, något de verkar gilla så länge det inte görs för länge... men så är det ju med allt som inte har med just amning att göra iofs...
Och ja, några amningar senare var det dags att gå och lägga sig... och snart blir det ljust här igen så vi ska passa på att sova innan de vaknar för nästa omgång mat. Ska jag vara ärlig så sover de redan... båda två har dockat ifrån och ligger på var sida om "sitt" bröst och sover... jag fastnade som så många gånger förr i bloggandet när jag egentligen borde sova!
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i Majorna och Kungsladugård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit över hela stan,
snön lyser vit på taken.
Endast tvillingmamman är vaken.
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 8 januari 2017
lördag 7 januari 2017
Mitt emellan maten
Bokstavligt talat faktiskt! Sitter uppe och ammar de båda guldklimparna, klockan är kvart över två och det är nattens första pass nedkurade i den grå fåtöljen i vardagsrummet för oss tre. Ja, vi har hittat vår grej nu, två täcken ihoprullad till två korvar, ett på var sida om mig och ett barn vid varje täckekorv med fötterna ner i mitt knä... funkar tokbra! Ammar båda samtidigt, ungefär var tredje timme och numera, när barnen är drygt sex veckor gamla har amningen kommit igång såpass att vi (ta i trä) bara tilläggsmatar med ersättning i flaska ett par gånger i veckan, om ens det.
Många på bvc och BB har sagt att det är svårt att dubbelamma... kanske var tur att jag inte förstod det innan jag lärde mig det, att det var svårt alltså. Då hade jag kanske inte vågat mig på det! Eller så hade det sporrat mig ännu mer att klara av det... hur som helst är jag väldigt glad att det funkar!
En annan sak som funkar bättre nu är Wilhelms höfter! Igår var vi på Drottning Silvias barnsjukhus för undersökning av hans höfter och jodå, de hade fixerat sig bra med hjälp av Frejka kudden/skenan han haft sedan han var tre dagar gammal. Så igår fick vi lov att sluta använda den och äntligen var vår lille kille inte otymplig och fyrkantig längre. Inte för att han verkar ha haft ont av den, tvärt om nästan, men det har varit lite bökigt att byta blöja på honom och även svårare för honom att docka till vid bröstet när han skulle ammas.
Nu har båda killarna dockat av här, ligger och småsnarkar vid varsitt bröst så ja, det är dags att samla ihop oss och gå in och lägga dem så vi alla tre får sova förhoppningsvis i två timmar innan det är dags för nästa matpass. Och ja, jag kan inte annat än hålla med min Jennie, det kostar på att amma på nätterna, det är oftast då, i ljuset från lampan i hallen och skärmen på telefonen som jag budar på grejer på Tradera eller handlar på nätet... Tradera är ju toppen både för plånboken och miljön och man kan verkligen göra riktigt bra fynd där, särskilt när det gäller barnkläder!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Många på bvc och BB har sagt att det är svårt att dubbelamma... kanske var tur att jag inte förstod det innan jag lärde mig det, att det var svårt alltså. Då hade jag kanske inte vågat mig på det! Eller så hade det sporrat mig ännu mer att klara av det... hur som helst är jag väldigt glad att det funkar!
En annan sak som funkar bättre nu är Wilhelms höfter! Igår var vi på Drottning Silvias barnsjukhus för undersökning av hans höfter och jodå, de hade fixerat sig bra med hjälp av Frejka kudden/skenan han haft sedan han var tre dagar gammal. Så igår fick vi lov att sluta använda den och äntligen var vår lille kille inte otymplig och fyrkantig längre. Inte för att han verkar ha haft ont av den, tvärt om nästan, men det har varit lite bökigt att byta blöja på honom och även svårare för honom att docka till vid bröstet när han skulle ammas.
Nu har båda killarna dockat av här, ligger och småsnarkar vid varsitt bröst så ja, det är dags att samla ihop oss och gå in och lägga dem så vi alla tre får sova förhoppningsvis i två timmar innan det är dags för nästa matpass. Och ja, jag kan inte annat än hålla med min Jennie, det kostar på att amma på nätterna, det är oftast då, i ljuset från lampan i hallen och skärmen på telefonen som jag budar på grejer på Tradera eller handlar på nätet... Tradera är ju toppen både för plånboken och miljön och man kan verkligen göra riktigt bra fynd där, särskilt när det gäller barnkläder!
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 12 december 2016
Tre veckor idag
Ja det är helt galet, de små älskade liven är tre veckor gamla idag. Tre veckor av total bebisbubbla... eller inte riktigt total, jag har varit iväg och handlat en gång utan dem... eller nja inte riktigt utan dem heller, Anders satt i bilen med dem och väntade medan jag sprang in och köpte blöjor och något för oss att äta... det kändes väldigt konstigt...
Idag har vi varit på Göteborgs Stad Socialresursförvaltning Familjerättsbyrån för att fastställa faderskap. Ja alltså vi är rätt säkra på att Anders är pappa till de här två gossarna, men Göteborgs Stad ville också vara säkra på att så är fallet, så det har de fått idag. Det höll dock på att inte gå så bra, vi kom nämligen först inte in i hissen med barnvagnen... sedan hade Anders lyckats krångla sig in i hissen ändå eftersom vagnen vi har typ vänder på en fem-öring, vilket, när jag tänker på det var en vanlig valör på mynt i samma veva som huset Familjerättsbyrån ligger i byggdes. Hur som helst, vi kom upp alla fyra, papper har signerats, vittnen har vittnat så ja, numera är han inte bara fysiskt och biologiskt barnens pappa, det finns papper på att det är så det ligger till också!
Efter pappersarbetet var avklarat gick vi, hela lilla familjen till Haga och strosade en sväng, spanade in en uteservering med infravärme för att äta lunch eftersom det är typ lögn i helsike att komma in någonstans i Haga med en tvillingvagn, om ens med en vanlig vagn... och när vi satt oss för att äta, ja då vaknade en av killarna och började gallskrika... vi fick helt enkelt äta i skift... en åt medan den andre gick ett varv runt kvarteret, fick den lille argbiggan att somna till och PRECIS (och detta slog aldrig fel) när man kom tillbaks till sin lunch och trodde att det kanske skulle gå att äta lite grann tillsammans så vaknade han igen och fortsatte sina röstövningar. Kan meddela att mitt mammahjärta är alldeles för nytt för att klara av det där på ett bra sätt... och det är ju inte direkt så att man tar upp barnet i vinterkylan och ammar där och då heller! Nä, vi fick helt enkelt glädjas åt kullerstensbelagda gator så länge det gick och sedan köra på frusen gräsmatta där tillfälle gavs genom Slottskogen. När vi närmade oss hemma somnade han igen, fast bara för en kort sekund. Så jäkla arg! Det värsta är att han måste ha det från mig... Anders var tydligen lika snäll när han var liten som han är nu...
Idag har vi varit på Göteborgs Stad Socialresursförvaltning Familjerättsbyrån för att fastställa faderskap. Ja alltså vi är rätt säkra på att Anders är pappa till de här två gossarna, men Göteborgs Stad ville också vara säkra på att så är fallet, så det har de fått idag. Det höll dock på att inte gå så bra, vi kom nämligen först inte in i hissen med barnvagnen... sedan hade Anders lyckats krångla sig in i hissen ändå eftersom vagnen vi har typ vänder på en fem-öring, vilket, när jag tänker på det var en vanlig valör på mynt i samma veva som huset Familjerättsbyrån ligger i byggdes. Hur som helst, vi kom upp alla fyra, papper har signerats, vittnen har vittnat så ja, numera är han inte bara fysiskt och biologiskt barnens pappa, det finns papper på att det är så det ligger till också!
Efter pappersarbetet var avklarat gick vi, hela lilla familjen till Haga och strosade en sväng, spanade in en uteservering med infravärme för att äta lunch eftersom det är typ lögn i helsike att komma in någonstans i Haga med en tvillingvagn, om ens med en vanlig vagn... och när vi satt oss för att äta, ja då vaknade en av killarna och började gallskrika... vi fick helt enkelt äta i skift... en åt medan den andre gick ett varv runt kvarteret, fick den lille argbiggan att somna till och PRECIS (och detta slog aldrig fel) när man kom tillbaks till sin lunch och trodde att det kanske skulle gå att äta lite grann tillsammans så vaknade han igen och fortsatte sina röstövningar. Kan meddela att mitt mammahjärta är alldeles för nytt för att klara av det där på ett bra sätt... och det är ju inte direkt så att man tar upp barnet i vinterkylan och ammar där och då heller! Nä, vi fick helt enkelt glädjas åt kullerstensbelagda gator så länge det gick och sedan köra på frusen gräsmatta där tillfälle gavs genom Slottskogen. När vi närmade oss hemma somnade han igen, fast bara för en kort sekund. Så jäkla arg! Det värsta är att han måste ha det från mig... Anders var tydligen lika snäll när han var liten som han är nu...
fredag 9 december 2016
När två blir fyra!
Ja, det är väl kanske så att jag har undanhållit en liten detalj här på bloggen OCH i alla andra sociala medier också... inga bilder har fått läggas ut på mig där man ser någonting nedanför brösthöjd... vet inte varför det blev så, att jag blev så himla privat av mig helt plötsligt, eller ja i samma veva som jag kissade på den sjuttioelfte stickan i ordningen och den för en gång skull visade två streck istället för bara det där retliga ett...
Det var tisdagen efter påsk, jag hade kommit hem ifrån jobbet och fixade mat så det, för ovanlighets skull skulle vara klart tills Anders kom hem... kom på att jag ju kanske gått över några dagar och ja, man kan ju lika gärna testa... när det testet första visade positivt vågade jag såklart inte riktigt tro på det utan gjorde som jag tror alla gör, väntade en stund och gjorde ett nytt... och ja, på den vägen är det! På första läkarbesöket, som egentligen skulle varit för utredning inför remiss till IVF, så konstaterades det att det inte bara var ett foster i magen på mig utan faktiskt två. Hur sjutton skulle de få plats?!? Sedan gick tiden, jag spydde varje dag de följande veckorna, morningsickness my ass... var tröttare än jag någonsin minns att jag varit tidigare, försökte dölja alla symptom på jobbet osv.
Vet att jag hade tänkt skriva och berätta om det hela i början av sommaren, men något höll mig tillbaks, vad fasen skriver man? Särskilt om något man inte förstår själv att det är på gång att hända... Så nä, jag gjorde det som kändes mest rätt för mig där och då, jag lät bli, och fick inse att jag inte hade så mycket annat att skriva om heller som inte skulle röja mig tänkte jag...
Så veckorna gick, magen växte och allt jag hört om tvillinggraviditeter om att de ska vara extra jobbiga och tunga, riskabla och krävande verkade vänta på sig... ja, efter att jag hade slutat kräkas dagligen iallafall. Varje gång vi var på MVC så pratade vår barnmorska om att jag kanske skulle ta och bli sjukskriven snart, för att inte trötta ut kroppen för mycket och även för att förhindra att de skulle komma alldeles för tidigt. På internet hittade jag någonstans att läsa om tvillinggraviditeter och att det var bra att vara klar med alla förberedelser inför barnens ankomst redan till v.25... Så vi förberedde så gott det gick... och väntade på att det när som helst kunde ske, även alldeles för tidigt...
Men där kunde vi gå och vänta, för de små bebisarna tänkte då minsann inte lämna magen. Tvilling ett la sig dessutom i säte så fram emot v.32-34 stod det klart att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt på att få ut dem. Så förrförra måndagen åkte Anders och jag till Östra Sjukhuset Jag hade duschat i Descutan och fastat enligt konstens alla regler, och ja, det är helt klart en speciell känsla att låsa dörren till sitt hem och veta att nästa gång man öppnar den dörren är livet helt annorlunda.
Kvart i två på måndagen var jag öppnad och första bebisen plockades ut, en minut senare tog man ut nummer två... en så liten skillnad i tid att jag tycker det är konstigt att kalla dem lille- och storebror. De får bli bröder kort och gott! För ja, det var två pojkar som huserat i min mage sedan tidigt i våras. Två små killar som sparkat och levt rövare där inne på ett väldigt mysigt vis.
Nu lever de där två små killarna rövare med oss här hemma istället, vi håller på som bäst att lära känna varandra och eftersom de alltid vill ligga nära, ammas eller bara vara så är det en rätt så intensiv period just nu. Men så ja, nu vet du varför jag varit så tyst av mig, och även varför det kanske kommer att vara ganska tyst här inne ett tag framöver också... men det är mer pga tidsbrist än något annat!
Och ja, alla frågar oss vad de ska heta, Har de fått några namn än? Och just i skrivande stund så har de inte det, vi brådskar inte utan testar oss fram, glädjs åt att allt gått så bra istället för att stressa fram något... kräver inte skatteverket något på tre månader så tänker jag att vi inte heller behöver göra det, det finns nog med annat att fixa och greja just nu och Lilleman Ett och Lilleman Två mår inte ett dugg dåligt av att kallas just bara det.
Det var tisdagen efter påsk, jag hade kommit hem ifrån jobbet och fixade mat så det, för ovanlighets skull skulle vara klart tills Anders kom hem... kom på att jag ju kanske gått över några dagar och ja, man kan ju lika gärna testa... när det testet första visade positivt vågade jag såklart inte riktigt tro på det utan gjorde som jag tror alla gör, väntade en stund och gjorde ett nytt... och ja, på den vägen är det! På första läkarbesöket, som egentligen skulle varit för utredning inför remiss till IVF, så konstaterades det att det inte bara var ett foster i magen på mig utan faktiskt två. Hur sjutton skulle de få plats?!? Sedan gick tiden, jag spydde varje dag de följande veckorna, morningsickness my ass... var tröttare än jag någonsin minns att jag varit tidigare, försökte dölja alla symptom på jobbet osv.
Vet att jag hade tänkt skriva och berätta om det hela i början av sommaren, men något höll mig tillbaks, vad fasen skriver man? Särskilt om något man inte förstår själv att det är på gång att hända... Så nä, jag gjorde det som kändes mest rätt för mig där och då, jag lät bli, och fick inse att jag inte hade så mycket annat att skriva om heller som inte skulle röja mig tänkte jag...
Så veckorna gick, magen växte och allt jag hört om tvillinggraviditeter om att de ska vara extra jobbiga och tunga, riskabla och krävande verkade vänta på sig... ja, efter att jag hade slutat kräkas dagligen iallafall. Varje gång vi var på MVC så pratade vår barnmorska om att jag kanske skulle ta och bli sjukskriven snart, för att inte trötta ut kroppen för mycket och även för att förhindra att de skulle komma alldeles för tidigt. På internet hittade jag någonstans att läsa om tvillinggraviditeter och att det var bra att vara klar med alla förberedelser inför barnens ankomst redan till v.25... Så vi förberedde så gott det gick... och väntade på att det när som helst kunde ske, även alldeles för tidigt...
Men där kunde vi gå och vänta, för de små bebisarna tänkte då minsann inte lämna magen. Tvilling ett la sig dessutom i säte så fram emot v.32-34 stod det klart att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt på att få ut dem. Så förrförra måndagen åkte Anders och jag till Östra Sjukhuset Jag hade duschat i Descutan och fastat enligt konstens alla regler, och ja, det är helt klart en speciell känsla att låsa dörren till sitt hem och veta att nästa gång man öppnar den dörren är livet helt annorlunda.
Kvart i två på måndagen var jag öppnad och första bebisen plockades ut, en minut senare tog man ut nummer två... en så liten skillnad i tid att jag tycker det är konstigt att kalla dem lille- och storebror. De får bli bröder kort och gott! För ja, det var två pojkar som huserat i min mage sedan tidigt i våras. Två små killar som sparkat och levt rövare där inne på ett väldigt mysigt vis.
 |
| Bara någon timma gamla |
Nu lever de där två små killarna rövare med oss här hemma istället, vi håller på som bäst att lära känna varandra och eftersom de alltid vill ligga nära, ammas eller bara vara så är det en rätt så intensiv period just nu. Men så ja, nu vet du varför jag varit så tyst av mig, och även varför det kanske kommer att vara ganska tyst här inne ett tag framöver också... men det är mer pga tidsbrist än något annat!
 |
| Tvåan och Ettan, fem dagar gamla. Eftersom de är tvåäggstvillingar är de ju syskonlika men inte tvillinglika direkt, fast jag får erkänna att det hänt att jag tagit fel på dem... på bvc och hos doktorn och såna bra ställen... |
Och ja, alla frågar oss vad de ska heta, Har de fått några namn än? Och just i skrivande stund så har de inte det, vi brådskar inte utan testar oss fram, glädjs åt att allt gått så bra istället för att stressa fram något... kräver inte skatteverket något på tre månader så tänker jag att vi inte heller behöver göra det, det finns nog med annat att fixa och greja just nu och Lilleman Ett och Lilleman Två mår inte ett dugg dåligt av att kallas just bara det.
fredag 18 november 2016
Jaha, och så har halva november också passerat!
Det är galet det här... att tiden rusar iväg... och att jag är så galet dålig på att uppdatera... men samtidigt är det så mycket annat galet som händer i världen så man slutar ju liksom förundras!
När blev det såhär? När blev världen så hård och kall? Eller har den alltid varit sådan, människan alltid varit ett praktarsel egentligen, men likt hur det verkar vara med lumpen så minns folk det som var solsken och skimmer med guldkant och glömmer bort eländet... Jag vill inte gärna tro att människan blir mer elak med tiden, samtidigt vill jag ju inte heller tro att vi alltid varit såhär grisiga... det vore ju enklare att så att säga göra om och göra rätt om det bara är en fas, inte ett evigt tillstånd.
Ja, nä, men jo... jag vet inte vad... jag blir matt, trött och ledsen bara... på att det finns så många runt omkring oss som är elaka, egoistiska, lättkränkta svin som sparkar neråt och slickar uppåt.
Men ska man inte gå under av deppighet över den tanken så får man göra något annat... jag ska planera julbaket tänkte jag... det blir man go och glad av iallafall!
När blev det såhär? När blev världen så hård och kall? Eller har den alltid varit sådan, människan alltid varit ett praktarsel egentligen, men likt hur det verkar vara med lumpen så minns folk det som var solsken och skimmer med guldkant och glömmer bort eländet... Jag vill inte gärna tro att människan blir mer elak med tiden, samtidigt vill jag ju inte heller tro att vi alltid varit såhär grisiga... det vore ju enklare att så att säga göra om och göra rätt om det bara är en fas, inte ett evigt tillstånd.
Ja, nä, men jo... jag vet inte vad... jag blir matt, trött och ledsen bara... på att det finns så många runt omkring oss som är elaka, egoistiska, lättkränkta svin som sparkar neråt och slickar uppåt.
Men ska man inte gå under av deppighet över den tanken så får man göra något annat... jag ska planera julbaket tänkte jag... det blir man go och glad av iallafall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)