tisdag 14 mars 2017

Så va vi där igen!

Att det tar lång tid mellan inläggen här alltså! Men jag gissar att det lätt blir så, dagarna och nätterna fylls upp av det nya livet, eller liven, om man ska vara korrekt.

Nu har killarna hunnit bli över tre och en halv månad! Det var precis 16 veckor sedan igår som vi åkte till Östra sjukhuset och hux flux var vi föräldrar till två guldklimpar. Det är helt galet! Dels va fort tiden har gått sedan dess och dels hur mycket de hunnit lära sig på de här veckorna!

Numera skrattas, pratas och gråts det om vartannat nästan all vaken tid. Eller så ligger man, tokkoncentrerad, och förundras över sina händer. De kan roa sig själva med en leksak, antingen i babygymmet eller babysittern kortare stunder om allt vill sig väl. Kommer de på att de är själva eller något inte faller i god jord behöver man numera sällan tvivla för de säger till ordentligt!

En väldigt rolig tid på det viset att de är så med och pratar och skrattar och vill konvercera. En viss antydan till mammig- och pappighet börjar anas också, vilket är helt enligt boken tydligen. Inte så att de skriker när de hålls av någon annan än mig och Anders, men man märker att de är medvetna om att det inte är vi som bär dem och de tittar efter var man är.

Dagarna hemma på veckorna ser helt klart rätt lika ut. De äter, sover, aktiveras i babygymmet eller babysitterna, somnar igen och sedan går det runt så i tretimmarsintervaller. Är det fint väder och inte blåser på tvären, vilket det ju gjort några gånger, byltar vi på oss och pallrar oss ut på en promenad. Men tyvärr är det såpass bökigt att få ut hela ekipaget att ska man göra det så vill
man vara ute så länge det går innan det är dags för mat igen och då får det ju gärna inte snålblåst och hagelskurar ute. Så ja, ibland känner man sig lite isolerad hemma. Även om man har sällskap av världens sötaste små killar. För ja, det är de ju, nästan hela tiden... när de gråter och skriker kanske jag tycker att de kommer på en delad andraplats i världens sötaste... får man ens skriva så här som nybliven förälder, en nybliven förälder som dessutom längtat helt galet efter att få barn sedan hon var runt 22... och nä, det är inte så att jag känner att det inte var vad jag hade förväntat mig, eller jo, jag känner mig galet mycket mindre tillräcklig än vad jag trodde att jag skulle göra. Fast det är klart, när jag trodde att jag skulle bli förälder så var det inte till två små på en och samma gång. Och ja, ju mer jag läser om Tvillingupproret och antalet föräldraledigt dagar man får för att ta hand om sina barn, desto mer upprörd blir jag... men det är ett helt annat blogginlägg!

Nu ska jag stoppa in en napp och rädda upp en strumpa som närapå trillar av en fot på killarna som ligger i babygymmet och övar på att roa sig själva.



1 kommentar:

  1. Jag tycker du är fantastisk med ditt sätt att hantera situationen. Det var väldigt mysigt när ni var här senast...

    SvaraRadera

gillar vad du just läst?! lämna gärna en kommentar... jag skulle bli superjätteglad!

vet du inte hur man gör? Det är jättelätt... skriv din kommentar och sedan bara man väljer Namn/Webbadress i rulllisten nedan (ska det vara så många "L"???) skriver in sitt namn, om man har en webbadress kan man fylla i där också, annars lämnar man blankt... och tryck på "skicka kommentar" (ibland får man trycka några gånger för att det ska fungera) simsalabim så blir vi båda glada... iallafall om du skrivit något snällt... och det gör vi ju bara... det ska ju vara en trevlig och trivsam atmosfär här inne! TACK!!!