Tiden går, det är då ett som är säkert!

Igår var det exakt åtta år sedan jag började jobba på det jag kallar mitt jobb... åtta år... jädrar, vart tar tiden vägen? Jag har ju inte åldrats en dag! Eller jo, som tur är har man väl gjort det, åldrats alltså... för åtta år sedan var jag nog rätt naiv... vilket jag förhoppningsvis kommer att säga om mig själv om åtta år också!

Vad gjorde du för åtta år sedan?

Ändrade planer

Vi hade tänkt gå på Jul på Liseberg ikväll... Kan väl säga att vi är rätt nöjda över att ha ändrat planerna! Först började det regna lite, sedan regnade det mycket... Någonstans där i tilltagandet av regneri stack vi till Burgersson för att äta middag. Det är sällan jag känner av att jag ätit lite, idag var det tydligen märkbart även för omgivningen!

En fullsatt restaurang gjorde att vår mat dröjde lite. Hade nog inte spelat någon större roll om vi hade fått maten tidigare iofs, när den väl kom in var det en sådan lättnad att jag tänkte att jag kunde börjat gråta av glädje... Och ja, även smaken på maten hade samma inverkan faktiskt!

Medan vi satt där och smaskade i oss de där sagolikt goda hamburgarna och pommesen så övergick det kraftiga regnet till snö... Så när vi sedan hade ätit klart och traskat bort till bilen var den helt täckt av ett vitt lager... Ja, vi också faktiskt!

Nu ligger vi i hjärtats soffa, knaprar godis och njuter av varandras sällskap samt de facto att det inte blev någon tur till Liseberg ikväll... Vad gör du?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Livet från mitt rosa moln...

ja jädrar va sött och rart och kärt det är just nu, nästan så jag måste ta till Tabita-rösten i huvudet för att kunna tänka ut ett blogginlägg... för att det ändå ska finnas någon förankring i den fula verkligheten, inte för att jag tycker att Tabita är ful, tvärt om, till själen är hon ju ljuvlig!

Alla borde vara lite mer Tabita tror jag ju, på fullaste allvar... men nu är jag sådär himla rar och rosenskimrande... så himla kär att jag knappt minns hur man andas och för sig... all tid vi inte spenderar tillsammans är som en lång transportsträcka! Eller det är den ju inte, jag har en massa roligt och trevligt mellan varven, men jag längtar alltid tillbaks till de där armarna, det gör jag! Härlig känsla... fantastisk till och med! Närapå onödigt gottigt faktiskt, men bara nästan!

Nu är det snart klart!

Kanske är att ropa hej innan man kommit torr över ån iofs, men jo, jag ser ljuset i tunneln, det gör jag bannemig! På mitt sovrum that is, pappa var en ängel och tapetserade klart det i måndags, slutförde det jag hade påbörjat... ledde bort vattnet jag hade tagit mig över huvudet helt enkelt... rodde fan i land... hela den här situationen är alltså klar, fixad, löst... och det var ingen mindre än "han som kan allt" aka min pappa, som löste biffen... det stör mig lite grann att jag inte redde ut det själv, men jag var verkligen vilse där, tydligen inte helt obefogat heller... så allra mest är jag glad över att han tog sig tid och gjorde mina nakna väggar mindre nakna. Nu ska jag bara måla väggar, tak och lister och sedan slänga upp några hyllor på väggen så är det klart!

Eh, jo, jag vet, "snart klart" är om ett tag... det där med att måla tar en liten stund även det... men denna gången är iallafall golvet ordentligt täckt, maskeringstejpen sitter där den ska redan och jädrar va bra det skall komma att bli! Skam den som ger sig! Trägen vinner... den som ger sig förlorar... jag gillar inte att förlora!

Bästa helgen i mannaminne?

Ja, jag tror nästan det!

I fredags kväll var det middag med några fina vänner på en av de lokala restaurangerna i den lilla stan jag bor i, galet god mat! Och efter ett par timmar överraskade jag med att "bjuda på dessert" i form av min pojkvän. De har aldrig träffat honom tidigare, några visste inte ens att han finns (så ofta träffas vi)... så det var ett gäng rätt förvånade men glada tjejer som tog emot en lite nervös (tror jag iallafall...) kille. Vi stannade inte jättelänge, lite dessert, en kopp kaffe och sedan tackade vi för oss och åkte hem till mig.

Igår var vi på adventspyssel hos några av hans vänner... första gången jag träffade dem... kändes lite i magen innan vi kom fram men så fort vi klev in i hallen och möttes av värmen och alla härliga leenden kändes det genast mycket bättre... och ja, när det var dags att gå kunde jag för mitt liv inte komma på vad som skulle ha varit så nervöst!

Idag har vi varit hos hans mamma på adventsfika. Jättemysigt och trevligt! Måste väl erkänna att jag var lite nervös idag också, det blir ju lite så att ju närmare familj man ska presenteras för för första gången, desto mer är det som gäller på något vis, men ja, hur mysigt och trevligt som helst, som världens mest självklara grej typ. Fast det är ju kanske inte så konstigt, så känns ju allting just nu!

Dessutom ringde min pappa mig när jag körde hem och erbjöd sig att komma hit imorgon och tapetsera mitt sovrum! Det är ju helt fantastiskt!

MEN jag har inte adventspyntat någonting, jag har inte plockat fram så mycket som en adventsstjärna... det får bli när jag fått i ordning sovrummet... tror jag!