Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i...

Igår träffade jag en väldigt fin vän, sådär lite spontant hoppade jag in på gymmet där jag visste att hon var och tränade, lagom till passet var klart. Vi stod och pratade en stund och kom in på bla. det där med att stressa och vara helt slutkörd, eller gå in i väggen som det ju även kallas...

jag har tänkt en del på det där idag... framför allt om det finns olika väggar att gå in i... olika tapeter... med olika färg... olika teman...

Rent logiskt kan jag ju knappast vara i närheten av en Boråsantapet tänker jag... pass hit, band, träning och aktiviteter dit... jobbar på i full karriär... kroppen är knappast i någon vägg... inte sinnet heller vad det verkar... MEN den där jävla gnistan till att komma vidare i livet, den är totalt borta, utblåst, släkt, kvävd... och på riktigt vet jag inte hur jag ska ta mig från den punkten jag står och stampar på just nu... vet inte hur jag ska orka lyfta foten och sätta den framför den andra...

Be mig köra tio spinningpass på en dag, jag gör det, inga tveksamheter... be mig jobba 8-21, inga problem... men den sociala biten, den känns som en gammal smälld ballong... eller, som jag höll på att skriva, tänkte att "nä, det kan jag ju inte skriva" tänkte om att "jo, det hade ju varit en galen liknelse så kör i vind"... som en penis med erektionsproblem...  jag orkar inte ta smällen igen... orkar inte ge mig ut där! Har tappat tron på mig själv och min förmåga... och det värsta av allt... jag tror jag gått och blivit en sån där strukturtapet... sån som var så modern på 80-talet...