Jag är så glad...

... ja, det är jag väl iofs, sådär lagom liksom... men imorse slog det mig... rätt hårt... ungefär så hårt som det hade gjort ont om jag hade fullföljt den lilla vurpan jag höll på att infiltrera mig i när jag gick från bassängen till omklädningsrummet... men jag fintade bort den, vurpan alltså... något jag inte kunde finta bort var det jag är på väg att komma till... insikten... nästan varje gång som jag är klar i simhallen, i full karriär med påklädnad och hårborstning, fix och trix... i samma veva... då brukar omklädningsrummet fyllas med förvirrade ungdomar... förvirrade tonårstjejer som tvingats dit av gympaläraren... det brukar låta ungefär såhär:

"åhhh, men ja baaaa!!"... "åh, han ba!"... "jag har glömt mitt schampoo!"... "!!!åh, jag hatar att tvätta håret!!! jag gjorde ju liksom det igår! idag har jag ju lockat det liksom!!" "åså ba! Men gud va snygg!" "kan jag låna din handduk?!"... "men asså hallå!?! Åt vilket håll ska man sätta i det där kortet liksom?!"... "usch, jag döööör... ska man behöva sminka sig igen nu då?!!"... "åhhh, men ja baaa!"... "åh, va piiinsamt! Jag har ju inte någon duschkräm med mig!"... "men åhhhh!"... osv...

Och någonstans i allt detta tonårsgytter så står en smått hopplöst hoppfull 30-something tjej och finner glädjen i att hon iallafall har vett att hålla några av sina tankar och känslor inom sig... samtidigt som jag skäms å min egna tonårstids vägnar... jag var garanterat en av de där tjejerna... ut i fingerspetsarna... att mina föräldrar inte skickade iväg mig någonstans är ett tydligt tecken på kärlek... och massvis med tålamod!