vad ska man säga!?

ja, jag vet inte riktigt, men något borde väl man kunna få ur sig... det är ju ändå måndag liksom!!
en dag som startade lite sömndrucket med en snooze för mycket... eller ja, snooze och snooze... jag råkade stänga av snoozen så den blev extra lång... extra allt, typ...  blev lite senare uppstigning än vad jag hade tänkt mig... men vad gör väl det? Jag fick ju hört One på radion till jobbet... iofs med U2 och Mary J Blige... egentligen gillar jag originalversionen bäst... man är ju lite sådär stockkonservativ, särskilt när det kommer till wailande sångerskor... men jag har ändå lärt mig att tycka om den en smula... världens bästa låt förstörs ju inte så lätt helt enkelt...

efter jobbet hade jag pass på Sportlife Partille, som ju faktiskt kommit att bli en av höjdpunkterna i veckan! Det gick fort för Partille-gänget att få en given plats i mitt hjärta! och trots lite strul till en början av passet så tycker jag nog att vi knöt ihop säcken rätt så bra där i slutet iallafall! Underbart!

på tal om att knyta ihop säcken... jag kanske ska ta och skriva lite om fredagens konsert... inte bara allt kring den... fast jag borde ha lyssnat på vad Micke sa om bilderna han tog med iphonen... någon vidare höjdarkvalitet är det inte på dem, det stod vi för långt ifrån för att få... men man ser ju ändå att det är han... och strunt samma... det var en fantastisk kväll! Även denna annorlunda mot de andra två jag varit på i sommar, Peace&Love och Lysekil, men ändå lika bra på något vis.

Återigen tror jag det beror dels på att han själv och bandet håller en så jämn och hög nivå HELA tiden, det är explosion från start till mål och man förundras över hur fasiken han kan hålla igång till den milda grad HELA tiden... dels på att han vårdar publikkontakten så fint HELA tiden... så skillnaden blir egentligen bara publiken och interaktionen däremellan...

det var galet fräckt att han spelade hela senaste skivan från början till slut, så som jag har lyssnat på den i bilen varje dag till och från jobbet i snart ett år och sedan fortsatte med gamla favoriter... självklart önskar man att det aldrig skall ta slut... allra helst skulle jag ju vilja frysa ögonblicket, sudda bort en massa människor tills det bara är Håkan och jag kvar faktiskt... och hans vita gitarr... och spela och sjunga tillsammans in i evigheten... men så blir det ju sällan...

men man önskar ju självklart att han skulle hunnit spela några fler låtar... det kändes nästan som om han önskade det själv också... han dröjde sig liksom kvar så länge på scenen... men Liseberg stänger ju... det är synd... för mig hade han kunnat få fortsätta tills långt in på natten.

Det här är min tid
Saknade till havs
Shelley
River en vacker dröm
2 steg från Paradise
Jag vet vilken dy hon varit i
Dom där jag kommer ifrån
Det dom aldrig nämner
Vid protesfabrikens stängsel
Du måste dö några gånger innan man kan leva
Du är snart där

En midsommarnattsdröm
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Nu kan du få mig så lätt
Ramlar
Kom igen Lena
Det är så jag säger det (med inslag av Kärlekens tunga... magi!)

Så du förstår ju själv... man saknar ju "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" och en massa godingar som man älskar! Men men, man kan inte få allt! Tre enastående konserter med en och samma favorit får nog räknas som mer än nog egentligen... även om mycket alltid vill ha mer...

men nu gissar jag att du är ganska så nöjd med att läsa om Håkan Hellström... anar lite lätt att du kanske möjligtvis tycker att jag kanske borde skriva om NÅGONTING annat... så jo, ja, kanske... kan inte lova något, men jag ska försöka! snart...

och bara för att den är så galet fin och jag hittade en akustisk version också, där man ser den vita gitarren så fint och man känner att man nästan sitter bredvid och bara myser...