hux flux så var det mitten på oktober

Och jag har inte hunnit med någonting av allt jag hade tänkt mig... eller jo, det har jag ju, man hinner massor även av sånt man tänkte sig, men jag har inte hunnit blogga om det. Och det är ju ändå så att man kan bocka av på att göra listan även om det inte skrivs om det efteråt. Hade det inte varit så hade det ju varit pinsamt va lite jag hinner med!

Sedan sist har vi ju varit på restaurang och firat Anders morbror som fyllt 70. Barnen var hos vännerna och gjorde tydligen succé. Till och med så att barnvakternas inplanerade filmmys när deras barn skulle sova och våra trodde vi skulle vara vakna blev inställt eftersom Henry och Wilhelm bad om att få gå och lägga sig och sedan somnade innan deras barn... varför händer aldrig sånt hemma?!? Vi tassade in och sov över hos vännerna vi med, startade söndagen därpå med en härlig frukost med nybakat bröd och croissanter.

Jag har fyllt år, och firat det lite stillsamt, bara närmaste familjen. Riktigt behagligt, och behövligt! Väldigt trevligt faktiskt! Vi har träffat barnens farmor och farbror, och sedan snitslat oss mellan vardagsbestyren så gott det bara går. Pustat ut när veckorna inte kantats av vab och förkylningar... även om vi visst vabat och varit just förkylda. Men ja, ni fattar. En period i livet är man ju typ nöjd varje dag man inte får meddelande från förskolan om att någon behöver hämtas!

Senaste veckorna har jag spenderat kvällarna med att kika på pinterest efter halloween-inspiration. Min käre bror sa det så fint "kan du inte tagga ner halloween lite?" och sedan log han, fullt medveten om att det går inte! Istället taggar jag upp! Vissa pynt är redan ordnade, spindlar och spindelnät av limpistolslim tex. Andra är i förberedelsestadiet... jag älskar det!

I helgen har vi, förutom sjukstuga då vi faktiskt fick det där meddelandet i fredags om febrigt barn, höststädat i köksträdgården, skördat potatisen och tagit in alla utegrejer som mår bäst av att inte vara utegrejer på vintern just. Sånt känns alltid gott samtidigt som det känns lite vemodigt.

I söndags åkte mamma och jag och hälsade på min farmor. Känns så jobbigt att hon ska behöva må som hon mår, liten och hjälplös på något vis. Helt beroende av att folk vill henne väl och gör sitt jobb. Det som var positivt var att hon kände igen mig och pratade om barnen och Anders osv. helt utan att jag hade tagit upp ämnet själv. Så hon känns klar i huvudet, iallafall ibland. Sedan känns ju det såklart lite sorgligt också då, att hon är klar i huvudet och faktiskt medveten om hur hon mår och har det. Kändes ändå gott att ha varit där igen, det var lite för länge sedan sist. Och jag hoppas hon blev glad av att se oss, att hennes dag kanske blev lite roligare för att vi kom dit en stund.

Sedan hoppas jag innerligt att jag inte smittat henne, för igår morse vaknade jag med feber och ont i halsen. Så igår vabade Anders och jag var hemma och var sjuk... idag vabar jag, barnen är inte riktigt friska för förskolan, och jag inte riktigt frisk för jobbet heller, men imorgon, då kör vi!